Från Red:s Korrespondent. Stocholm, den 15 Februari. Den politiska horizonten är här i denna tiden, lika mörk och dyster, som lustkretsen. En jemn dimma, inga uppfriskande vindar, inga lysande meteorer, solen haller sig inom sin borg, och de stora planeterna medl deras drabanter vandra helt osermärkt omkring den. Någon storm, som kunde föra bort förruttnelsens ångor förmärkes ej: och sedan stjernfallen i Januari äro väl öfver tyckas äfven kikarne på stat icke ens bry sig om någonting, utan lemna liksom fordom vär beskedlige Chronstrand på härvarande Observatorium, till Vaktmästaren att observera män-förmörkelserna. Det enda som fästat uppmärksamheten, utom det Breitfeldtiska målet, är Pastor Scott och Methodismen. Jag har icke hittills ansett det värst, att mycket tala derom. Det synes miz, som man gjort på en gang för mycket och för litet, i denna sak: för mycket, da man af ovilja öfver II:r Scotts. os ickliaa bakdanieri inför Amerikanarne, af var nationalkarakter, anfallit sjelsvoa den lara han predikar; för litet då men ej faktiskt veerlagt hans osanningar, utan blott mel u rop bemött dem. För min del är jag af den tankan. att 1809 ars Grundlaas-tiltare verklizen åsyftade, att i Sverge tilita ena oinskränkt samyetsoch religions-frihet. Inzens samvete tvinga eller tvinga låta: dessa upplysta ord i 2 16 Rez. Formen, utvisa, att det folk, som för 200 år sedan kämpade för protestantismen, ansag sig vårdigt att betryzgga dess sanna anda: en okränkt och af ingen verl:islig makt beroende samvetsfrihet. Men dermed måtte sarstis: alt hvarje medbor-are endast med sitt eget förnuft och samvete har alt afgöra om sin tro; alt ingen kan hindra honom att bekänna den, som efter hans grad af upplysnin , hans i aningen om ett högre mål, lef ande känsla. och, hvarföre intet, äfven hans timliga ställning for silsmomentet öfverensstämmer med hans behof och meilen att det tilliresstlla. Mig förefaller det, som voro det ett brott mot grundlagens anza och var ti is billning, att nu mera tala cm landsförvisning och straff, för ofvergang i rån den Lutherska läran, likasiväl som att i mo satt fall gynna öfvergansen till densamma. S. kert skulle vi, om man ej lade någon sadan viet pa proselytmakeriet, blifva helt och hållet betriade derifrån — och då ingen nammkunnighet stod att vinna, genom martyrdomen, skulle renegaterna blifva sa eller inga. Ja, jag är säker, att se an de fatt skaka af sig vigvatinet, eller iinna det besrärande i Methodist brödernas oombedda sörmynderskap. skulle de helt beskedligt och luant komma tillbaka, att höra den Lutiöerska presten oc h cen enkla orgelns ljud. Med ett ord: jag kan ej annat finna, an all Stockholms konsistorium handlat lacligt och klokt, att ej göra mera våsende af saken än det gjordt. K Xx