ma händelse i morgon; och så skall hvad i morgon sker, i öfvermorgon likaledes öfsverskylas, etc. etc. i oändlighet. Vi fråga, om icke detta är klara följden af det Norrköpingska bladets läror. Det talar ju icke om misstag och förseelser af våda (hvarför kärlek är, äfven efter vår öfvertygelse, ganska lämplig), utan uttryckligen om en med fullt uppsåt ingången liga att väldföra grundlagen, för att gynna en viss ktass. Men saken har en annan sida, som den Förflugne icke sett, och som hans underkunnigare trosförvandter icke vilja se. Ilarmen öfver Rehbinderska utnämningen härledde sig på långt när icke så mycket från orättvisan mot medsökanderna , som från obarmhertigheten mot domsagan. Så långt må det väl icke, å vederbörandes sida, hafva kommit, att man, i fråga om embetens tillsättning, nästan icke inlåter sig i någon öfverläggning om deras rält, hvilka skola hafva nytta eller ska—— — da af embetsmannens verksamhet, utan blott om deras, som täfla om sysslan? Så ser det imedlertid nästan ut, som den Förslugne upsattade saken. och vi äga ju tro en försvarare, som glöder af kärlek. Men om åsigterne äro sådane på den sidan, så äro de det dock icke på folkets, ja knappast pä Hammarkinds-boernes, oaktadt deras bekanta petition, om hvilken den Förflugne sjelf erkänner, att den orätt respekterades af regenten. Man klagar, till och med å den devouerade sidan, att bildningen är så obetydlig, och att dugliga embetsmanna-ämnen fela. Men vi fråga så, som Grefve B. frågade om vindflöjelen: hur vet han det? Visa först, alt Ni sökt med ifver och rent upsät; och då först är Ni berättigad att framställa den beskyllniegen. Men söker Ni blott bland dem, med hvilka Ni ingätt en liga, eller bland dem, som äro Er behaglige, så kan Ni möjligtvis ingen ting veta om saken; ty så illa kan ju åtbära, att just de duglige icke äro Er behaglige, eller att de N . -: — icke finnas bland edra allierade. Vill man göra äfven domare-embeten till politiska embeten och vid deras tillsättande se endast på devouement och behaglighet, så skall man nog lyckas alt tillskapa en oduglig corps af embetsmanna-ämucn; och scdan det heligaste i landet, rättvisan, hjelpa fram med kärlek, i sall annat skulle tryta, så2 a som lagkunskap, skarpsinnighet, sjelsständighet, eller hvad de småsakerne allt kallas. Europa har nyss med beundran låäsit Tocqueviljes tal i franska deputerade kammaren om nationens demoralisering genom jagten efter embeten. Skulle den Förflugnes upgister vara rikliga, så måste denna demoralisation vid detta laget vara ännu ohyggligare här än i Frankrike. Visserligen har i långliga tider all bildning i Sverige varit beräknad på qvalifikation till embete; men förr skilde man sig icke från den tanken, att den högsta skicktighieten ändock var den säkraste vägen att göra lycka, och därföre arbetade man ifrigt på dess förvärfvande. Men skulle nu äfven denna åsigt försvinna och den tron inpräglas, att till virnande af t. ex. ett domaare-embete lärdomen, arbetsamheten , skarpsinnigheten äro vida mindre säkra rekommendationer , än den händelsen att man är Baron, eller att man, såsom småstadsborgmästare, beskedligt voterat om kabinettskassor o. d. — då, då arma svenska folk, kan du vara säker att snart se din unga jurist-corps väl organiserad.