skrufvar gingo, efter 5 a 6 skott sönder, och be finnas, oaktadt påminnelser, ännu i samma obruk bara skick; och så väl de 42, som 6 pjeserna rekule är så orimlig (10 å 12 alnar), att den ick allenast måste betydligen fördröja chargen, eme dan pjesens återframförande måste upptaga el alltför lång tid, och äfven för mycket anstrång manskapet, utan den gör också all charge med så kallad rolonge) omöjlig; emedan, vid första skot tet, handspiken, och lavetten, nödvändigt måäste Förste föreställaren. Riktskrufvarnes onödiga länge medför jemväl största olägenhet vid pjesernas be. Vaghande på ojemn och stenbunden mark, emedar dde då sått stöta emot, krökas och blifya obrukba. ra. Pjesernes otillbörligt låga läge är likaledes en omständighet, som väcker oro hos hvarje krigserfaren mijitårlländelsevis har ref, sett de fransyska kanoner, som svenska artilleriet eröfrade på slagfältet vid Leipzig, och då man dermed jemför nuvarande svenska artilleriets leksaker, (den nya materielen), skenbarligen endast beräknade på en nätt yta, så kan man, ej annat än: falla i största förundran. I snart 30 är har man, må detta uttryck tillåtas oss, arbetat på att förstöra dessa kanoners lavettage, medelst skjutning och marcher, men detta oakladt, kan ej det skarpaste öga updtäcka nägra bristfälligheter på lavetterna, då deremot vår nya lavettage redan i födseln var behäftad med obj jelpliga iyten. Och innan detta missfoster, med oerhörda kostnader , säg dagen voro redan 40 a 50000 RB:dr bortkastades på de orimliga försöken att antända skottet medelst slag, dels sittande på lavetten (!), dels stående tätt bredvid. En blick inom vara Arvtilleri-förräder, ger elt ytterligare bevis på frånvaron af allt system i hela Mmilitär-administrationen ) allmänhet och den af artilleriet isynnerhet. bland annat dessa millioner större och mindre kulor, alla oanvändbara, i deras närvarande skick; se denna otaliga mängd effekter al alla slag, utan egentligt värde , för hvilkas förvarande, nya kostsamma byggnader uppföras, under det att den nya malerielen står i träskjul, genom hvilkas väggar och tak regn och snö intränga; och sjelfva denna nya, misslyckade materiel, som, eburu den kostat flera hundra tusen riksdaler, ej utgör något helt, utan är till den grad inkomplett öfverlemnad åt vissa batterier, att den, efter all sannolikhet, blir kasserad, innan den hunnit kompletteras, ännu mindre begagnas. Se vidare, såsom en frukt af allt detta, och måI hända äfven deraf, att man, under en följd af år ej ens får se sin höga Chef, den liknöjdhet för tjenslen och den obelätenhet emed det hela, som osartäckt ger sig tillkänna, samt den längtan, med bvilken man emotser ett bättre sakernas skick , 4 och månne någon sedan, med allvar, vill försöka 4 att gifva dementi åt värt påstående, att det står illa till, inom Artilleriet, inom hela armöen ? h En mindre viglig dock om samma systemlöshet vitinande algård är, att bestämma det endast fem surnumerärer få finnas vid hvarje regimente. Hvartill skall det tjena? Surnumerärer kosta ju ej staten något, och, vid ett fälttåg kunna de också vara bra att halva alt disponera . Vill man deremot förekomma, att ej för många kasta sig in på den dyra och i fredstider, föga lofvande militäriska banan, så vinnes ej detta ändamål, då elever, utenona fran Carlberg, i alla fall, hafva rättighet at gi in på hvad regimente de behaga. Men skälet är väl just att gynna dessa elever och derigerom Krizsakademien, ehuru vi hemställa, om det knar mödan i dess närvarande skick. I alla sall blir det orimligt att bestämma samma antalet surnumerärer för en korps af 4000 a 4200, som för en korps af 500 man; men att taga särskilda storheter i betraktande, tyckas våra administratörer i allmänhet och de militära isynnerhet, helt och hållet, i sin egen storhet, för hvilken intet är stort eller litet, hell och hället hafva glömt. Och nu åter ett ord till Herr förgyllaren, i anledning af hans lilla förklaring angående tillförordandet af tjenstförrättande General-Fälltymästaren iner blott Fälttygmåstaren, om han så vill. NamI net gör ingenting till saken. Åfven deruii ger han oss vatten på vär qvarn, då han säger, att denna tjenst och Chefens för Artilleristaben, som bestrides af IIr Kaptenen och Grefven Gyllenstolpe, stå i så nära samband, att det passar bäst, det en person förordnas till begge. Hvarför sker det då ej alltid? — Det vore ju en ren besparing för staten. Men hanske, att det just derför ej sker; ty att de I myckna göromålen skulle hindra det, kunna vi ej tro, då det ändå låter göra sig för en tid. Utan träfvel skulle också mera enhet visa sig, om blott en hade bestyret. Imellertid var vår anmärkning ej egentligen riktad mot sjelfva tulförordnandet utan endast mot sättet på hvilket det skett. Vi sade tvertom, att stolpe kan vara så god som stolpe men en att just samma stolpe, som kontrasignerat förslaget, skulle förklara sig för tygstatens enda stötte-pinne emedan ingen regiments-ossicer, inom arLinor, hvarmed lavetten och föreställaren förenas, för att äfven, under återtåg eller andra marcherom S82 beföfkunna begaagna kana-—