Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1842, sida 2

tillbaka, men om detta är engelskt i stället för attiskt, gör detta kanske sin verkan så mycket bittre. Huruvida jag haft nagon del uti de tidninesuppsatser eller recensicner, som hafva varit mindre gynnsamma för den Poetiska Nyarsgasvan Herta, hör icke hit och angar troligen lika litet brefskr. som det intresserar allmänheten, och nagen serhlaring håröfver a min sida anser jag mig icke bresskr. skyldig. Måhända skulle det kunna vara bresshr. Sjelf, som varit framme, men som nu fatt samvetsagg och söker att godtgöra sitt tillgörande genom att blanda ruter infor jublikens syn, d. ä. genom alt inblanda andra i spelet. Att jag varit någon antaconist till lierthas utgifvare är lihsa sanningslöst som att detta hirrört deraf, att jag ej fick vara med om förlaget, hvilket senare aldriz nansin kunnat vara eller varit i fraga, utan kan alltsamman endast tillskrifvas brefskr:s inbillning och missräkningar samt bevisar, att han ir lihsi inbilsk sem han är slät arithmeticus. Det han visserligen vara sannt, att det emellan mig och llerthas utvifvare varit några smärre och troligen å ömse sidor länzesedan ssergåätna tvisligheter, men dessa hafva säker! likså litet bland allmänheten att g ra, som bocken på predikstolen eller bresshr. i Handelsoch Sjöfartstidningen. IIvad det för öfrigt med den af mig 4840 utcifna lilla kalendern Snösippan beträffar, så togo de fresta tidningar parti af densamma, sedan det blifvit styrkt, att den lika litet eller myc ket som Hertha bestod af hompilationer. Att brefskr. anser mig ärva en liten förtjenst äfven i vitterheten, smickrar mig obeshrisligt och tyckes visa alltför mycken nedlatenhet och liberalitet af en så fernämt bildad, förtjenstfull och väl underrättad person som lnesskr. Jag vill blott tillägga, att i fall jag måsli-tvis skulle behöfva ett videtur ifver mina obetydliga försök på vitterhe tens bana, så kunde jag troligeu icke vara så oartig alt begera det af bresskr., så vida jag icke, sisom han lär tro, skulle höra till dem, på hvilka man kan tillämpa kellarens bekanta: Åom darars låf du söker, och druchna pojhars yra ete. Till hvad hrefskr. föröfriet yttrar om min svaga helsa, far jag upplysa, att all sorgbetygelse undanbedes. Att Hertha icke förlorat på det min namntekning saknas der, är bland det qvistizaste brefskr. vågat sig ut med; liksom Herthas framgång icke skulle bero af annat än namntekningar. Jag är deremot nästan ösvertygad om, att densamma både stir och gar utan nammiel. ningar alls, till och med utan alt brefskr. behöfyer deri skyllra gevär inför allmänheten eller lyfta Hertha under armarna. ) För öfrigt kan jag säga, att jag enskar Hertha allt godt, och om llans Snusförnu! tichet bresskr. shulle behösva mera snus och vilja asklåda sig sin maskerad d. ä. sin hilledrägt och träda öppet fram på stridsfallet, så skall jag försöka fäkta och ansäkta så långt pli:en räcker. Lund i Jan. 4842. N. Lilja. ) Härvid erinrar jag mig en händelse i — Malmö, att en ung herre, jag vill just ej tro det var brefskr., slulle lyfta en lika ung dam ur vagnen, men råkade i stället släppa henne i rännstenen och utropade: förlåt mig, min sköna, det var ta mig s— icke min mening.