nns Å härt en menniska, så blifver naturligtvis gissningens salt ännu vidsträcktare. En tänker på Riddarholms-tuppen, en på hunden Surre (om denne ND. är död, hvilket betviflas), en på Apothckaren Ries s höst o. s. v. Möjligen stadnar man till slut vid habinettis-hattan, som i sjelfva verket är ganska lÄmplig att göra väsen efter döden, då hon ejorde sa mycket i lifstiden. En svårighet är väl att da förklara, huru benen kommit ända bort till Rarstrands gatan; men denna svårighet löses till h son del, när man besinnar, hvart bemälde gata leder. Når det arma djuret var astidet, kan ju lätt hafva höndt, att någon synnerligen ömsint vän på hemvögen från dödsbädden medtacit de jordiska qvarlefvorna och, under djup rörelse och tarar, begrafvit den vid Rörstrandsgatan. — Men, lingre än till gissningar har man ännu icke kommit. —— ooo2