— ccc ÖE— Korrespondent-artikel. StiocehoJmd. 10 Jan. Den tillämnade snara bortresan kommer säkert att stryka streck öfver ålskilliga planer och uträkningar, ehuru det också utan tvifvel finnes vissa sådana. som just derigenom befordras och blifva bragta till mognad. Af förra sorten är, hvad som kan spekuleras och uträknas i afseende på Öfverstathallare-besattningen. Det tros på allvar, att Baron Sprengtporten verklizen skulle kunna aterfåa sitt fordna embete, om han ville. Hvad, utropar Ni säkert, vill han icke hafva det tillbaka? — Jo, derom är föga bekymmer; men det kan finnas andra saker, som han icke rill, t. ex. be om ursäkt, då han icke vet sig hafva något brutit. Ålt bedja om förlåtelse, for det man sjelf blifvit förorättad, är alltid något pakostande. Imedlertid skall sr ean rätteligen vända sig omkring en girammalikalisk sinhet: att bedja om förlielse är en all: för skärande ordform, som möjligen kan öfversättas med alt göra första steget. hlir man blott ense om den preliminåren, så lärer sjefyr husvultraklaten icke möta n ura vöfverstisliga svårigheter. Ilvad hemliga artiklar? ansar, så är all anledninz att förmoda, att dylika icke underskrilvas af Baron Sprengtporten. Man må säga, hvad man vill, om mannen och om hans bevekelsegrunder eller hjertans tankar, så erkännes dock allmänt, att han har en viss stelhet (eller stokhet, om Ni så vill), som förbjuder honom all dagtingan om hemliga artiklar och vilkor. Nehas kan icke, att hans ljanst rätt väl skulle behöfvas i närvarande stund, eller atminstone fr beredelserna tillan sta riksdag. lian var popul r— eller kanske rättare hle det just genom sitta su d—; och Stockholms borgerskap är icke just till ef,erdrift. devoueradt numera. En sidan Ösverstäthallare torde sule les behöfras, som mollit animos et temperat iras; och detta sker icke genom att, med llolberg, översätta Cmellit animos? med: bylter i bordet, utan genom ett hygeli bpemotamleå, hvar ill Frin. S. visat sig icke vara alldeles obeqväm. Men icke får man d lja för sig de olägenheter, som hans utnämning kunde medföra, livaribland kanske blott en behöfver nämnas: det blefve betänkliat alt än en gang afsatta honom; ty då vore sista villan värre än den första, och vida bättre hade i sidant fall varit att aldrig sätta dit honom isen. Ilan plefve nemligen då ännu mera populär, och vederbörande ännu mindre, än de n gonsin varit hos SlCkholms-boerna. Seties han än en gång dit, så sker det sledes under ett slaas nödvindishet att I ta honom sitta qvar; och till ingen ting skulle det ens tjena att, likasom en Iandshesding gjorde med sina Länsmän, vid utnimningen genast aflordra honom en afskedsansö. kan, för att använda i bebofvets stund; ty fråga är icke om laglig rätt, utan om opinion, och denna sorvillas icke af ett skugaspel. På grand af dessa betänkligheter har mången betviflat hela ryktet om den nya kombinationen. ehuru detta rykte upprepas af personer, som borde vara väl underrättade. år det sant, så bör man tillstå, att nöden måtte erkannas vara stor — ty att hon är stor, det har länge insetts af alla utom dem, som egentligen borde veta det —: och modet matte hafva sjunkit till den grad, att sjeltva hahinetts-kassan är glömd. Just detta har man redan en ging trott sig kunna ana, nemligen i anledning af den sista Biskops-utnämningen; ty den nye Biskopen var ulan jemnsörelse den biltraste vid sragans behandling lios Sländerna; och skulle nu den, som egentligen föranledt henne, blifva Ofverstäthällare, så kan icke nekas, att antingen har en liberal försonlighet inträdt, eller ock något annat. — —— Den goda och lättrogna Residenceoch Stapelstaden Stockhahm han sar