spekulationer om olika national-karakter eller dylikt. Den som vet, att hans meningar och önskningar i längden måste göra sig gällande, behöfver icke arbeta med den häftiga ifver, som är en följd af misströstan om utgången; och han känner sig icke frestad att använda alla medel, då han ser, att det enkJaste och ginaste ändock skall föra till målet. Om Norrmännen vilja framåt i någon fråga, hafva de icke att befara en strid med nägra privilegierade, hungriga och lyeksökande kaster, da alla politiskt magtägande dylika upphört, och motståndet från det enda häll, där det äannu äger rum, endast år temporärt. En lugn nation — och de nordiska äro det i allmänhet —, som icke är stadd i någon Kkrisis, utan har godt tillfälle att besinna, hvad hon vill, fortfar icke i årtal att besluta en förändring i sina lagar eller i någon viss del däraf, utan att man äger förmoda, att förändringen är nödvändig och verkställbar. Svenska nationen har i sekler varit öfvertygad om nödvändigheten af åtskilliga lagförändringar och har nästan från början af sitt nyastatsskick beslutit dem; men ett olyckligt öde — ty något annat är det i grunden icke — har gjort hvarje deras bemödande om intet ; med all vär öfvertygelse och all vår tydligt, nästan enhälligt uttalade vilja, måste vi stå qvar och stampa på samma ställe, lyckligtvis icke i evighet, hoppas vi, men dock för en obestämd framtid. Imedlertid går tid förlorad, och många goda krafter ligga onyttige och förnötas; sjelfva hoppet och, med det, lusten förslöas. Desse vaknade vid revolutionen; och nationen såg en glad framtid för sig, ty hon anade, att hennes land besalt stora natur-förmåner, ännn nästan obegagnade, och att en fri verksamhet, icke bunden af onaturliga påfund eller af skatter, som slukade hela afkastningen, skulle kunna frambringa förvånande resultater af denna herrliga natur och af förträffliga menskliga krafter, som icke saknades. Och så fick det nya Sverige en ny regering, hvars skuggrädda politik pträfvade tili intet enda mål, utom det att bibehålla allt gammalt. Stundom förrådde nationen någon otålighet, men detta endast högst sällan, endast partielt; och det hette obändighet; och då det någon gång förråddes en smärtsam ryckning i nationens antigtsmuskler, för att liksom säga: hvad behöfdes en ny regeling för att blott göra allt gammalt? då hette detta otacksamhet. Med förfärliga ansträngningar, dem det klumpiga machineriet pakallar, lyckades det svenska folket någon gång att besluta ett och annat, hvars absoluta nödvändighet ändtligen trängt sig oemotståndligt på sinnena; men då har det arma folket mäst iåla att se frukterna af sina nästan öfrermeskliga ansträngningar. bortblåsas af en högre vishet, ett oundvikligt öde, hvilket hos dem våcker samma känsla, som man erfar, når men drömmer, att man springer: med svetten på pannan och ängesten i hjeriat stretar och stretar den olycklige. men kommer icke ur stället. Det mycket omtvistade Veto tyckes, efter en sådan erfarenhet. böra fördömas och bannlysas; men det är dock theoretiskt riktigt, fast det oblidkeliga ödet för närvarande gett oss så stora skäl till afund mot Norrmännen, som se ned på oss med en viss medömkan och säga: för oss lyckas det dock, fast med något tålamod, att genomdrifva någon ting ; men J, stackare, ären olijelpligen fastsmidde vid det gamla, vid ert öde. De hafva rått, men genom en alldeles oväntad och lyckligtvis endast sällan inträffande anomali, icke i allmänhet och rationelt; ty att önska blifver visst aldrig, att regerings och folks inflytande på hvarandra år juridiskt tvingande. Föreynen i sin vrede gör det stundom nödvändigt; men undanbedja sig det måste den rättänkande alltid. Nu äro Norrmännen afundsvärde med sin lag om endast suspensist veto; men med hehofvet af en dylik lag hemsökas nationerne endast sällan. Härmed må uu vara, huru det vill; tämligen säkert är i alla fall, att den stolthet och å plomb, som npkomma af: medvetandet om egen kraft att alltid göra det inbilska entåtementet om intet, väl kunna för ögonblicket visa en yta af mera lugn och djup dferenee, men i längden icke blifva angenämare än den upbrusande otåligheten, som ändock till slut mäste gifva efter. Att få höra några stickande fraset af den misströstande retligheten, som åndock ingen ting kan uträtta, tål man i längden heldre, Än den bugande, men trygga sjelfförtröstans alltid jemna lynne. — Med ett ord: troligen blir det icke roligare i Christiania under Storthinget, än det var i Stockhom under riksdagen. H Nu skall man tro, att alla tungors band sro lösta af Baron Rehbinders befordran! De, som aldrig fronderade förr, kunna icke neka, att det är en besynnerlig nomination. Sjelfva det skarpaste devouementet quand meme tilläter sig den horrören att — tiga som muren; treqvarts-devouementet skakar på hufvudet och ser djupsinnigt ut; och half-devouementet skakar så, att munnen öppnar sig och utbrister: men tänk, detta kan dock oppositionen med skäl häckla! — O, J evinnerlige narrar eller skrymtare! hvad åär då detta att göra så mycket våsen utaf? är detta första exemplet? hafven J icke sett tio, sett hundrade lika goda förut? hafven J, med ett ord, sett ett enda, som icke varit af alldeles samma stycke med detta? Gåfvorna äro mångahanda, men andan år en.? Det har sällan funnits så utmårkta gåfvor att framdraga; men andan, principen, systemet har varit alldeles enahanda! och blifver så, med Guds hjelp, till dess Gud hjelper saken. Rättegångsoch Polis-saker. Ratten till den 16 dennes, klockan emellan 1 och