Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1841, sida 2

erkännandet af dess lugnande kraft på den oroliga själen, och önskan af dess delfaende på dödssängen just är ett bevis på detta erkännande, åfven om det ej skulle vara alldeles öfverensståmmande med kateehesen, så är det grymt, barbariskt och tyranniskt att neka en döende denna tröst, ehuru vi visserligen ej vilja att ceremonien skall anses, såsom katholikernas sista smörjelse, säsom ett medel till, ja ett vilkor för saligheien. Har den döende misstagit sig; så är det alla dödliges lott, och upplysning följer då i ljusets land; men oss tillhörer ej att döma, på det vi ej sjelfva måtte blifva dömda, oss tillhör att trösta och bugsvala våra lidande medkristna, att älska andra som oss sjelfva, säsom bevis derpå, att vi älska Herran öfver allt! Besinnar man Konsistorii gillande af Herr Beckmans förfarande, liknåjdheten mot katholicismens framsteg och proce-sen mot Straussiska boken, så ma man om Kleresiets handligs-ätt vår utbrista: sila mygg, kameler svälja.)