vål i början på munnen åt Pect. Löwes besynnerliga ytaf och sagoner: men löjet absorberas osörtöfrådt af interesse för den ädle manuen: och hela styckets tendens är. dess verkan blir. att bortnöta bakom hvilka så mycket godt och ädelt döljer sig. Man lärer sig att förbise, snart sagdt att älska dessa afvikelser srån den polerade verldens skick och dr ägt. En egen tillfällighet har ökat det interesse. som allmänheten fåstat vid piecen och dess af Ts. spel föranledda jemnförelse med verkligheten. En flicka röres af den gamle och i verldens Ögon så föga lysande mannens ömhet och vill förena sitt öde med hans. Denna hos de unga damerna sa ovanliga försakelse af hvad som annars bufvudsakligen, otta ensamt, bestämmer deras tycke. sårer ålveu ganaha riktigt hafva sitt motstycke i verkligheten 3 och trausfigurationen i kroppslig utstyrsel bos den beskedlige fästmannen lärer ej heller hafva visat sig endast på theatern. Allmänheten, som redan en tid med en viss undran talat hårom, blef också högst belaten att se äfven denna coincidens töranledd af piecen. Ått T. för närvarande är Sreriges störste sceniske konstnär, lider intet trifvel; ja ban torde. sasonm sagdt år, fa leta efter sin make i Europa. Atminstone kan man med full tilltörsigt pasta. att han i mångsidighet står ensam. Man tar visst se t. ex. eu komisk aktör. som kar spela, om så pafordras, en tragisk role hjälpligt, och tvärtom; men därvid slutar ej T:s wångsidighet: ban är mästare, i ordets strängaste bemärkelse, i båda. Den samme, som förfårade oss i llamlets role, upträdde dagen därpa i de Båda Figaros; och bvarje muskel var en sträng, hrarpa den yra skalkaktigheten spelade up till dans; hvarje af de blixtsnabba blickarna förradde ett uptag och elektriserade åskådaren. I Maunen och Alebaren var han den aldta som sötaste, ungablygamen passionerade och lekfulla gossen. I Femton ar i Paris framställde han det djupaste, tröstlösaste elåude, så att en hemsk kyla smög sig kring asbådarens hjerta; och knappast hade rysniugev etter detta upträde lagt sig, så framträdde Filibert Vindbeutel och satte alla skrattmuskler i rörelse genom sin bekymmerslösa och handlösa sma-liderlighet. Ochi hade mun sett deune galgsagel, så kunde man väl icke inbilla sig, att det var den samma märniska, man säg i den fine, passionslöse diplomaten Strozzi. — Med ett ord; manga sådana skadespelare torde väl icke gå på ett sekel. Utan tvitrel fråga de sleste: huru kommer det till. att den Kungliga theatern icke tillegnat sig deune men. som såkert mera, än alla apor och danserskor och automater. skulle bunna stödja dess anseende? Att ban icke vill engagera sig. det töregitves säkert. åtminstone att hau fordrar vilkor så exorbetanta, att de svara mot ett afslag. Föregifvandet är — har atwiastone varit —alldeles falskt. Lerkliga förhallandet är, att man vill — och buru kunde man annars vara en monopoliserande Kunglig theaterstyrelse? — undergitvenhet i första rvunaet. men talenten bloti i adra. Aktörer. likasom embet-män, finnas vida miadre för att tjäna och dehaga allmänheten, ån för att tjäva och behaga vederbörande och förmäår; och därivre ses uteslutande på detta. Ifrån oUHshen och committör ned till theatren är styrelseprine nen deuva och ingen annan: lika godt hvad subjektet duger til. blott det år undergifvet. Det betyder ingen tirg. om de, för bvilkas skuld aktörer, likasom--eu-hetsmäu, sinnas, skulle tycka, att man håldre kan undvara Hr Backman än Hr Torsslow, bäldre Exelleneen N. N. än Hr Richert; på det hållet må tyckas, hvad som häldst: hafva vi blatt direktörer för theatren och agreabla exellenser för stutsstvrelsen. så är allt bra! Nå, brad gör då bemä!te allmänket sjelf för Torsslov? — Ty värr, ringa nog. Att hon skulle draga haus vagn — i fall ban bade nagou — det vill visst jogen begäåra; det bör ske med resande dansöser. Men oskål vore icke, om man försökte skaffa den store svenske artister en vårdigare theater. Omöjlict vore företaget visst icke, i fall ett actie-bolag bildades. En god börzan kunde ske, om nagon del af en dylik summa, som t. ex. den Mille Tagliopi utförde ur riket, samlades för ändamålet. i — EB TA denna oskickliga lust att gapa på besynnerligheten.