Vattentäta eller dubbla väfnader. med upplösning af Kautschuk. 1... 1: Korrespondent-artikel. Stockholm. d. 16 Nov. 1841. Det stora ovåsendet om Strauss borde väl numera vara slut : men det är icke alltid gifvet. att det, som borde ske. verkligen sker. Juryns dom är, hvad man ågde rätt att vånta, men hvad icke derföre alla väntade. Vi skoJa nog få ännu höra en ehorus af bitterhet oeh veklagan. nästan lika stark, som i fall fråga varit cm ticnden. Den. som egentligen borde drabbas af för rebråelsen, är väl den eller de, som tillställde upptäget och salunda at boken törskaflade en uppmärksamhet och en afsättning. hvaraf hon visserligen annaraldrig satt hugna sig. De nafva till en förträfflig spehulation törrandlat, bvad som annars mäkerligen skulle hafva blifvit förenadt med förlust. Somlige hafva en tour öfver höfvan: och dertill kan man räkna den lycka, att blifra föremål för våra habiles habilitet. Vi-serligen borde boken blifva frikänd: men möjligen hade hon icke blifvit det, i fall det mor henne och hennes törläggare fiendtliga parti icke förfarit sa skamoch taktlöst. som de gjorde. Allmänna tänkerättet revolterades t. ex. af Justitie-ministerns olagliga forskningar efter kringsändaren — af Kämnersrättens oför-varliga försök att i rättegangen indraga deune, tvärt emot lag. och vodan han en gång var skild fran målet — af de skändliga utfallen och kurhuspredikningarna mat honom ete. Den allmänna harmen öfver dessa allt för tydliga uppenbarelser af den verkliga, personliga syftuingen af hela spelet var så stark. att den icke kunde förlamaens af de taktlösheter. som förradlde sig äfven i försvarets t. ex. den att sälja illitterata jury-män i en fraga, där endast en hög bildning och skarpsinuighet kunna anses för kompetenta domare. Torsslovs spektakler äro mycket besökta och förtjena det. Skada är. att lokalen besinnes så torftigt inrättad och icke försedd med machineri. så att hvarje changement måste föranleda theatrens stängning med en gardin. Men dessa ofullkomligheter öfver-kylas af T. s. eget mästerskap i konsten och den verkliga talent hvarmed han i allmänhet understödjes af sin tronpe. Han, det maste man tillsta. är den underbaraste Proteuss som kanske i Europa kan -es — och detta erkändes af hans medtillare i det tragiska fachet, Hr. A., då denne hemkom från en resa. — Genom allmänheten-öfverrästtande med knalleskekter och vidunderligheter hafrva theater-sStyrel-erne un mera biifvit bragta till ett tvang att ståndigt hafva nagon extra förplägniug. någon ting bredrid den genuina theaterkonsten (Che legitunate dramati). nagot öfverraskande och besynnerligt att bjuda på. Salnnda tillgriper den kungliga theatren, sa ofta åtkommas kan någon virtuos. nagon danserska. nagon apa. nagra automater. tör att lacka folket. Torsslow har icke tillf e. att upduka något sådant. utan til griper. hvad honom star till bnds: sitt snille, som kan skapa nästan bvad det behagar. af vida mer lackaude beskaffenbet än alla verldens apor och automater. Sålunda bar ban nu af en läkares tämligen ohetvydliga role i en tåuligen obetydlig piece ejort ett underbar! porträtt af en bekant stockholmsk notabilitet. Da detta berättades, trodde jag. att allisaenmaa var en af dessa historier. hsarmed allmänheten roar sig, i brist af bättre. under hetshungren efter atsigter och anspelningur i allt, hvad hon ser. Jag gick da dit, för att öfvertyga mig: och når förhänget gick upp, stod der — icke Torsslow härmande någons icke ett försök till eu efurbildning. utan — Frosessor A. lifslefvande och så påtaglig, att det vore en barnslighet att vilja förblommera saken. Det var han, som talade och gick; som höll bänderna i bakäckorna: som stack näsan i ansigtet på dens han tilltalade; som då icke tycktes veta, att någon mensklig varelse fanns framför bemålte näsa: som aldrig tycktes svara någon annan än sig sjelf och sin egen tanke: som kom utan att hälsa och gick utan att hälsa. Icke en skrubbnuiug med skuldran, ieke ett tag ned fingret på näsan felade: allt, allt fanns: det var Å.. han och ingen annan. Härvid år att märka. att hvarken ansigte eller figur år lika, hvaraf jag också slutar, att drägten och maskeringen, som voro förvånande träffande, knappast hade behöfts. för att hvar menniska genast skulle blifra, hvad man kallar baj, och utropa: Herre Gud ! det dr ju ÅS. Devna portråteringsförmåga hos em skådespelare är ett förfärligt vapen. för hvars bruk han har en stor moralisk ansvarighet. Han skulle kunna mörda en människas sociala existens; och man måste lemna Torsslow det vittnesbörd, att han med den ädlaste finkänslighet hållit sin stora förmåga i tygeln. Enda-t i två roler har han. så vidt jag vet. användt den: och båda hafva varit af den beskaffenhet, att porträtets original haft mera skål att vara smickrad än skandaliserad af sitt framhafvande inför allmänbeten. Aflidne Exellen-en Lagerbjelke lärer hafva med nöje smalett. da man sade honom. att han var Stro-i på Djurgardstheatren: och Prof. Å har nu intet skål att vara missnöjd med sitt uppträdande såsom Doctor Lowe i Onkeln. Den stora allmänheten. theater-publiken, känner om honom ingentingj mer åän den nagot egra ytan; och att denna kan vara 2 4