Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1841, sida 1

— I H —U —— —————— en församlingarne återlemnad rätt till deras kyrka och vården af dess angelägenheter, emot en dylik ersättning, skulle visa sig så fördelaktig för mängden af patroner och blifva så välkommen för församlingarne, att de flesta svart skulle arrangera head som erfordrades, för de orimliga patronaträttigheternas afshaftande. Att Judarna icke skulle villigt dela utgifterna för tolkundervisningen, i synnerhet om man törutsätter, att äfven den Judiska ungdomen far begagna sig af undervisningsrerken, och ej. såsom H:r von Hartmansdorft ville under sin regements-tid. derifran förhindras. måste ri anse såsom en alldeles grundlös fruktan. Man har hittills sett Judar visa ett intresse för den medborgerliga bildningens utveckling, som låter motse ett ännu mera ökadt, i samma män de knnde hysa tankan, att få en billig andel i den medborgerliga verksamheten. Vi inse icke huru Judarna i Sverige, som redan sett sina religions förvandter ibland alla verldens foik samla den dyrt köpta erfarenheten, att deras egen trefnad och såkerhet stått i jemnt förhållande till den nationens stigande bildning och välstånd ibland hvilken de lefvat. ett ögonblick skulle tveka. att visa det samma nit för folkbildningen, som öfrige Svenske mån. Tvärt om. äro vi öfvertygade, att de skulle ufligt interessera sig derför, emedan -adant gjorde kostsammare undervisningsanstalter för deras egna barn öfvergödiga. och skulle genom ungdomens inbördes gemenskap påskynda samt underhalla den tosferans, hvilken alltid blifver önskvärd för den fåtaligare. och, här i Norden, fysiskt svagare judiska belolcuingen. Om man ej vill halla sig vid endast inbillade farhågor. utan skåda omkring sig huru förhållsndet är ide länder, der denna tolerans gjort sig gällande uti lagar och institutioner, finner man lätt att Judarna, som nu deltaga i allmänna sat tigvården. aktadt de måste ensamme bekosta den för sina egna arma medbröder. säkert lika villigt -kulle dela utgifterna, och de möjligen fordrade Fomunala besvären för en så vigtig angelägenhet, som allmänna undervisningen. De oformligheter i arfsoch lösnings-frågor. samt domare aliggande förmyndars-vård. som kunna blifva en följd dera?, att särskilt tillstånd evtodras för Jude. att få besitta jordegendom å landet. synas väl bäst och lättast aflijelpte derigenomatt ett sadant undantags stadgande icke fanns: helst som det åtminstone ej synes vara att befara armod, då jordegendom öfvergar genom arteller lösning, så att inflyttningen af arftagare eller deras rätt, att här låta förvalta ärfd jordegendom, icke synes mera vådlig i detta afseende, ån i fråga om Christna religionens bekännate. Men om äfven R. Ster orillkorligen skulle hålla sig fast vid detta undantag-system, som medför så stora olägenheter i det medborgerliga lifvet, så mycket godtycke hos de styrande, omoralitet hos de försaltande. och -laf-inne hos undersåtarne, så hade vål ingenting varit lättare. än att föreslå ett tillågg hvarigenom detta förskråckliga spöket kunnat aflågsnas för de kameralistiska sarhagorna, om ock man ej kunnat påfinna något annat medel, än en tvungen försäljning under Statens garanti, för arftagarnes räkning. Med ett ord: hela oppränningen af dessa så kallade olågenheter, synes endast tillkommen, för att finna svepskäl, att begära upphäfvandet af 1838 ärs författningar, och detta synes oss, att Rikets Ständer kunnat gjort på ett rärdigare sätt samt på ett sätt, som ej hindrat, att till Lag bringa hvad som i dessa sörfattningar kunde finnas lämpligare med tidens fodringar, ån i 1782 års Reglemente, utesluta hvad som ej så vore, samt tillägga hvad som ytterligare behöfdes. Rikets Stånder hafva nemligen de rättvisaste skäl, att yrka upphäfxandet af 1888 års stadganden. De hafva tillkommit i olaglig form De borde aldrig, efter ett strängt begrepp, om Statsmakternas fördelning, af Domare Makten kunna tillämpas: emedan de icke tillkommit genom de begge afdelningarnes af Lagstiftande Makten samverkan, nemligen medelst Folkombudens och Konungens gen.ensamma beslut. Men hvarföre dölja detta. och skylla på några olågenheter, som så lätt kunnat afhjelpas. Dock! hvarföre förställning? Det var ej hvarken denna känsla af en, genom Regeringens godtycke kränkt rått, eller fruktan för inflytning af all verdens Judar, eller svårigheterna att stifta lagar för inflyttningsrättigheten, eller de i skrifvelser antydde olägenheter at lagstiftningens brister rörande fast egendoms öfverlåtelse. o. s. v. som utgjort de rätta motiven till denna Skrifvelse hvilken vi upprigtigt önska alldrig hade utgått ifrån Svenska lagstiftningen -för dess eget anseendes skull. Nekom det ej! De sanna, de enda rätta anledumgarne dertill. mäste sökas i de fördomar, som ännu II i Judiska religionen skåda en afsvuren fiende till I I I — F— —