Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1841, sida 2

Från Red:s Korrespondent. Stockholm, den 2 November. Under det man väntar på Konungens beslut i en bop vigtiga årender och afgörandet af flera länge uppskjutna befordring-mål. finne: wan atminstone, att Rikets Ständers sparsamhet i Stat-anslagen vid sista riksdag börjar bära någon frukt, och att Regeringen berlutat sig, att söka hålla de ständiga anspråken af embetssverken och tjeustemanna-llassen inom bchöriga gränsor. Regeringen bar afrlagit Kriks HofRåttens förnyade hemställan om tillökade anslag tör en notarie och en Kanslist. samt Vaktmästares aflönande; äfvensom Sveaoch Göthla Hof-Rätts ansprak på ökadt anslag för adjungerade ledamöter: -amt Otver Stathallare Ewbetets begäran om åtskilliga arfvoden åt biträdande. De-sa afslag vore en god början till erinran at vår byråkrati, att den bör fiuna sig uti en annan sakernas ordning, än den bittills varande, da embetsverken svart sagdt gjort hurn de behagat. i fråga om arbetets fördelning? inom sig, ansett hvarje liten ökad embetsskyldighet, hvarje annan form af embetsverksambet, än den förnt brukliga, berättiga till anspråk på nya tjenster eller bögre aflöningar, samt alldrig velat påtänka någon lämpligare anordning af arbetet, grundad på en ny indelning af göromalen, med de löneanslag som finnas. Det är endast skada, att Regeringens beslut, i de ofvannämnde fallen, hvarken uttrycker de hufvudsakliga skål för atslagen, hvilka borde öppet uttalas, för att bota den administrativa makligheteneller antyder allvarlig föresatts, att genom arbetsordningarnes revision samt förnyade föreskrifter för tjenstgöringssättet inom embet-verken, göra ett slut på dessa ötverdrifna fordringar, af, under det man njuter lön af folkets skattemedel. öfverlemna sig till det beqvämaste och lugnaste prisatlif. Da man rätt betraktar de offentliga embetsmännens lefnads och tjenstgöringsätt. måste man förundra sig öfser, att Italienarers dolce fartniente kunnat tillåtas, att till den grad införas i de af Staten doek temligen väl betaldte embetsverken. Det är väl sannt, att man numera finner. i månget verk, de för dagliga bestyret med allmänheten nödige embetsmän något tidigare uppe och något längre qvar på embetsrummet, än den tiden, då Vaktmästaren i Krigs Expeditionen, efter att kl. 41 hafva svarat: herrarne äro ej ännu uppkomna på f. m.; och kl. 142: just nu gingo herrarne sig väg för i dag: gaf den upplysningen, på frågan: huru lång dag; berrarne hade, att den räknades från omkring kl. 41 till 42 Men skulle man göra en närmare grauskning af den portion arbete på året. som sig för hvarje söknedag belöper, skulle säkerligen äfven konservationens blindaste beundrare häpna. Säkert är, att det ej stode i ringaste jemförelse med hvad priratmannen i allmänhet måste egna åt sin vida knappare bergning, om han skall söka denna, genom likartad: arbete. Ett sådant miesförhallande kan eller bör visserligen ej förebrås de nnderordnade individerna. Många ibland dem erkänna och beklaga det, och medgifva, att såräl det allmänna som embetsmåännen skulle hafva gemensam fördel af ett annat skick: t. ex. det som tillät Staten. att fodra ansvarigheten för göromålens lagenliga och oalbrutna gång af ett färre antal, vällnade och strängare kontrollerade embetsmän, att efter lämpligaste sätt sjelfve låta besörja arbetet dermed. Skulden dertill är onekligen den högre embets-personalens, som icke bjuder till, att göra det ringarste, med kraft och allvar, för att ästadkomma en grundlig reform i det afseende. Denna personal skall förmodligen förblifva i sin lethargie, emedan olyckligtvis det anses såsom en fördel för det Kongl. prerogativet. att hafva så många underordnade tjenster att bortgifna, och att genom en sädan talrik klientel utöfra en öfsersågande inflytelse pa en stor del af den bildade ungdomens tänke-och handlingssätt. Det onda. som denna epidemiska lat-sjuka inom vär byräkrati medför, kån omöjligen botas, så länge en minister icke vågar. att öppet uttala nödvändigheten af en radikal förändring i så väl organisationen som tjenstgöringssättet. Regeringen må nu partielt göra huru mycket motstand den vill till en felaktigt indelad och vid en alliför ringa verk-amhbet tillvand tjenstemanna-hop. så skall den alldrig lyckas, att tysta ropen på flera embeten! nya löne-anslag! tillökade arfroden! o. s. v. Hvad de serskilta här nämnde fall beträfta, i hvil