Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1841, sida 2

.mAA : äE-!A-16C 1111101IIO0ILCII SLCLLLIII. ————— Icke många äga i samma grad, som Östgötha Correspondenten, konsten att låsa befängt och tyda ännu befängdare. Om det är en förvärfvaa talent eller en medfödd, :outredd naturkraft!, veta vi icke; men hvilketdera det är, så är det eminent i sitt slag, det mäste man tillsta. Bemälte Correspondent är för öfrigt den kostbaraste af oppositions-tidningar, NB. sadana, hvilka det synnerligen ligger om hjertat att, så vidt krafterne medgifva, nedergöra alla motständare mot regeringens system och sträfvande. Hans barndom visade en sorts frisinthet och opposition emot Biskopen och Domprosten och hvad som derntöfver skulle rara, bestod i skarpa fraser, som bevisade intet. emedan de skulle bevisa allt, d. v. s. sväfrade i allmänna tillmälen, utan att förmå haka sig fast vid några speciclla sacta, som tarfvade skärskådning och bedömande. Där fans insalls-qvickhet; men därmed var det också slut. Äfren denna egenskap, åt hvilken man åtminstone kunde hafra roligt. försvann dock, når bladets förste grundläggare tog sin band från det samma: och det har nu ogon-kenligen råkat i händerna på den väderstinnaste fantast, som någonsin velat rida till himla på stora ord med liten mening. Svenskhet? och national opposition o. d. valkar han i munnen, såsom gardisten sin snus-tugga; och når denna nnationellå opposition skall taga mandom och visa sig styf åndtligen en gäng, så griper hon med den förfärligaste hetshnnger. an — — — Hr Lars. Väder-tidningen, såsom denne Correspondent borde heta, är ett af. de besynnerligaste och tillika bedröfligaste fenomener, som vår litteratur har att förete, och berisar bäst, huru ringa man behöfver i Sverige, för att häfva sig up och få ett slags anseende. En och annan bland den läsande allmänheten har en. om ån homoeopatiskt tilltagen, del af Corresp. tro på Corresp. andeliga gåtror; och vare detta nog sagdt om menniskorna! Till dessa räkna vi vist icke Minerva, som har sitt interesse och sin lust uti att kittla den halfgalne våderfödaren och inssa honom framför sig till att bitas, då hon vill slippa sjelf. Hon förstår mästerligen att behandla dylika subjekter: hon underblåser deras egenkärlek med losord; hon citerar deras förryckta snillefoster med mention honorabel; hon låtsar sig uti dem se de åkta stöden för nationens åra och rätt; och hon omsnärjer de ömkliga moraliska och litterära sjelfspillingarna med dessa manövrer till den grad, att hon är säkrare på t.ex. Correspondenten — ehuru hans mening visst icke från början var att dansa efter. Minervas pipa — än på alla Bin, Vermländska blad, Venersborgska D:o oeh hvad hela den skaran heter. Vi yttrade, för någon tid sedan, våra tankar om den taktik, som de desperata bladen bruka. då de vilja bekämpa de liberala lärorna. Vi anmärkte den förbittring, hvarmed de ifråga varande bladen kasta sig Öfver personer, då problemet är att vederlägga saker; vi påpekade, huru som de tro sig ned-tå all opposition, alla anspråk på reformer och ett konstitutionelt styrelsesystem, det vill, efter deras begrepp, säga rädda fåderneslandet, blott det lyckas dem att t. ex. nedskälla Hr L. Hjerta. Att detta framställdes säsom de desperata tidningarnas, icke såsom vår Stockholmske korresp. egen tro, begrep hvar och en, som någorlunda förstår låsa svenska och äger någon smula logisk bildning; men Östgöta Correspondenten begrep det icke och gjorde af våra ord en hopställning, som var allt för kostelig, för att icke reproduceras i Minerva och förmodligen komma att göra sin rund genom hela den sidans press. Vimissg ? tänka visst icke Minerva sjelf för tillräcklig råket att vara dupe på Östgötha Correspondentens befängda misslåsning : men det ingick i hennes plan, först och främst att smickra honom genom reproducerande af hans snillefoster, och sedan att försöka, om icke en och annan låsare kunde vara lika enfaldig, som han, och bita på kroken. Bland de minsta svårigheterna för en publicist år visst icke den, af illpariga och oärliga motståndare understödda, oförmågan hos diverse läsare att förstå, hvad de läsa. Huru mycket skoj och oväsende har icke ofta mot en författare blifvit satt i rörelse genom misstydning af hans mening! huru månget uttryck, som är alldeles oskyldigt i dens ögon, som förstår språk och logiskt sammanhang, har icke blifvit af oärligheten utskriket såsom hädiskt och incendiärt och sålunda kommit att hos okunnigheten väcka bäfvan eller ufeky! hurn ofta och fråckt hafva icke, med ett ord, en författares uttryck och tankegång blifvit förrrängde till motsatsen af hvad han verkligen sagdt! Exemplen äro så täta, att vi icke behöfva påpeka något snecielt.