Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1841, sida 2

HH IH I I l ö i Insåndt. Att Insändaren till den annars både vackra och rättvisa uppsatteen angacnde de Målare, som för närvarande vistas inom var Stad, törgätit, att bland desse upptaga och omnämna Mumsell Erilca Seldener, skulle varit alldeles oförlatligt. om ej denna förgätenhet kunde tillskrifvas Insändarens bristande närmare kännedom i detta afseende, såsom sjelf nyligen ankommen till Staden. Den, deremot, som sett Alams. Seldeners Alelier och de manga vakra, ja! alldeles mästerliga Oljefärgs-målningarne derstådes, om hvilkas af flere större Artister berömda värden, hon sjelf, den flärdlösa, äger minsta kännedomen, tyekar icke uttala den öfrortygelse, att Mams. S., om Ödet siälli henne på en för konsten mera gynnande platts, der hennes talang vunnit uppmärksanlliet och uppmuntran, skulle blifvit -— och ännu kunna blifva — en utmärkt Arfist. Tegner, efter att (för några ar sedan) hafva hevistat hernes atelier, skvef derom till henne nägra verser, af hvilka den sista var sadan: Den, som diktar, den som målar hör till samma Martyr-stam: Martyr-glorian likväl strålar stundom mellan molnen fram? — — — Men — ÅAartyr-glorian bar ännu icke, oaktadt den Store Skaldens Profsetla. med en enda stråle törmatt bryta sig igenom de tjocka, kalla, gråa Moln, hvarmed rår horisont omgifvit den snillrika, talangfulla och äfven till personligheten älskvärda Målarinnans gömda och glömda verld och — värde. Det är väl sant: Mams. Seldeners prestationer, utom några få miniatur-porträter (hvaraf en del målade ur minnet och alla vål träffade), äro endast kopior; men kopior efter de yppersta Originuler och, till så vål den högre Andans uppfattande som de minsta detaljer, Artistiskt fulländade, Få hafva likväl hittills åt denna talang lånat någon uppmärksamhet; och om icke Erika Seldeners namn. för några år sedan stått att låsa i ett Tyskt Konversationslexikon, så skulle Götheborg knappast vetat, att hon kunde råknas till Svenska konstidkare! — — — Väl hade MamsS., för några ar sedan, vid II. K. II. Kronprinsens sedna-te vistandc härstädes, den nåden, att få förära H. K. Höghet en af Högt Densamme, säsom sjelf KonstDomare, värderad miniatur-målning på elfenben, till bevis hvaraf hon af H. K. H. erhöll ett vackert och dyrbart smycke; men sedermera har, icke heller från Samhällets höjder, uågon vidare verksammare uppmuntran ägt rum. Dock, såsom den Store Viklaren egentligen menat: — konsten skänker en inre belöning, som Rikedom icke förmår gifva, eller motgången lan fördunkla. — — —— ——