Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1841, sida 3

inom den moraliska verlden, der ingen lihgiltighet medgifves, bör vara en produkt af ötvertygelsen och deruti äga sitt stöd, hvarförutan handlipgen. säsem tillkommen antingen af infall, eller tillsällighet. eler i följd af yttre trång, och således utan föregangen sjellständig pröfning, ej kan blifva god, äfven om dess materiella följd ej är positivt ond. Detfär häraf klart, att, så vida sanning och rätt. såsom idfer, skola realiseras och blifva verklige, menniskan, i hvarje ämne. der dess görande och lätande ifrågakonimer, måste, derest saken icke tillhör endast hvardagolilveta lägre bestyr, förskassa sig en öfvertygelse, hvilken bör vara grundad i förnuftet och ej byggas på inflytelsen af egna eller andras passioner. Fråmst åligger det mannen, såsom egentligen, ehuru icke uteslutande, tornuftets representant på jorden, att handla efier öfvertygelse, emedan han i annat fall upphör att vara sjellständig, det vill säga: han blir svag och hemsaller under partiers välde, simpla kotteriers inflytelse, eller sin egen nyck. Huru mången saknar icke annan grund för sin handling, än vännens räd, slägtingens öfvertalning, eller supplikantens bön? Huru mången gör sig icke aflärsmannen törbunden, eller återgåldar enskilte förbindelser, löser sig frän tackeambetens band, med uppofiringen af sin öfvertygelse? Huru mängen med yitrande-rätt innom det större eller mindre Samhälle, hvaraf han är Medlem, missbrukar ej denna sin rätt af brist på öfvertygelse, eller underlater att begagna den af likgiltighet? Pa sädant sätt uppofras sanning och rätt, sör hvilka menniskan främst bör lefva och strida — så lemnas idserna till spillo— för de lumpnaste, de krassaste interessen. Detta allt som så högeligen ogillas af hratje sjelfständigt och fritt tänkande, hvilkas antal, man ragar hoppas, ökas med hvarje dag, vållar mycket ondt, ej mindre i Samhället, än det enskildta lifvet. oberäknadt det inre lidande den sålunda felande måste erfara i känslan af ouppfyllda pligter. Må man dertöre söka sanningen, derpå grunda sin öfvertygelse, och handla endast efter denna; men som sannivgen icke alltid faller i dagen vid första ögonkast, stundom icke utan den strängaste pröfning, må man inse nödvändigheten at denna pröfning, och att menniskan icke blott tillhör den verld, uti hvilken hon verkar genom handlingen, utan jemväl en högre. från hvilken handlingaen bör utge, genom förnuftet och öfvertygelsen. Men sedan man på förnuftets våg kommit till en öfvertygelse. måste man ock ej allenast ståndaktigt vidhålla den, men äfven oförskräckt uttala densamma, utan förvillelse af det allmänna skriket. eller enskilte bevehelse-grunder; ty utom det, att det sanna och rätta. för sin egen skull. fordrar detta offer, skall det ärligt tänkta, i sin tid uttaladt, eller bragt till handling, en gång göra. sig gällande, om det ock, till en början, måste vika sör öfvervigten af den yttre materiella makten, eller andra hinder. Den åter, som af jrädähåga, för egen vinning, eller hämd låter sanningen stå tillbaka, eller, hvad värre är, handlar i rak strid med densamma, skall förr eller senare känna sig hemsallen under dens dom, som ingen kan undfly.