Stockholm, d. 4 Oct. (KORRESPONDENTARTIKEL.) Det påstås — men om sanningen däraf kan jag dock icke försäkra —, att regeringen beviljat tullfrihet för inkommande utländsk. d. v. 5. finsk, Fed efter d. I dennes. Tillåtelsen var föranledd däraf. att vi i sommar haft vedpriser, nära noå jewmmförliga med dem, som alltjemnt äga rum i Götheborz och flera andra delar af riket. Visheten al den vidtagna årgärden är jag icke i tillfälle att bedöma. Nog är den beqräm — om NB. ej för sen — för oss Stockholmsbor, som behöfva köpa ved: men en annan fråga är, huru vida det kan vara vål beräknadt för handelen i allmänhet, men i synnerhet för de svenska skogs-ågare, som föra sina produkter till hufvadstaden. De vedpriser, som hitZills varit, hafva gjordt det omöjligt för desse att bafsa någon sorts vinst af sina skogar, emedan huggning, nedkörning och sjöfragt slnkat hela behskilninsen. Detta är skälet, hvarföre hufvudstadens existens hittills berott på finnarna och ingen inhemsk vedhandel på Stockholm förmått bilda sig: För första gå visade sig ett sådant pris, att hopp fans örsel från våra egna provinser; och denna hel!er uteblifvit. om man icke haft så bräådt förebygga den förskräckliga händelsen. Man ja, att alla iuflytelse-ägande personer sa köpa ved, och att högst få bland dem ösa så betigna skogar, att hitförsel af ved ifrån iem kommer i fraga. moadlortid säges finska regeringen hafva, som man jar det, passat ram och pålagt en lika hög utfördl som den uphäsda införsel-tullen var härstädes. Tilllörselen af ved kommer således att vidkänas alldeles samma onera, som förut, och enda skilnaden är, att tallafgiften ingår till ryska, i stället ör snensku statsverket. — Alla anmärkningar i detf. i ta Ämmne blifra dock besvarade med den enda gamla t olle 5 1 t utormelen : Stockolm måste hafva ved. En onde sade härom dagen till en klädesfabrikör: tänk, om ved blefve förbjuden till införsel! Fabriu svarade: det är omöjligt, ty den är ju en wWdvändigkets vara Svaret blef: så är det ju hiren med Kläde — Tänker man rått på saken, sa ligger verkligen en hel hop härutinnan, som förtjänar att tagas i ölrervägande. Och det är ju icke bud, som skogs-ägarne skulle önska — eller egentligen blott beköfva, ty begreppet om den rikedom, som ligger i våra skogar, år till den grad outveckladt, att ingen önskan ens om deras mera rationella tillgodogörande upstatt. Vill man taga rerenu af en skog, så tänker man sig nästan ingen annan möjlighet därtill än att vräka ned hela skogen med en sorts liderlig förtriflan och lemna berg och backar kala åt en obestämd framtid. Orsaken är, att produkterne betaias för dåligt, och att veden nästan anses ersatt, hlott arbetet vid dess huggning är det. Skogen betraktas mindre såsom vård något i sig sjelf, än såsom bihang och medel till andra produkters frambringande, hvilka, om saken strängt betraktas, viset icke ge så mycken nationalvinst, som skogen oförvandlad skulle ge. Men om en gång ett tillfälle visar sig för landtmannen att få den euklast beredda skogsprodukten någorlunda betalt, då blir en förfärlig upständelse; en sådan olycka får visst icke inträffa. — Men, detta årane vore för vidlyftigt alt behandla i ett blef.