— Korrespondent-artikel. Stockholm. d. 27 Sept. ÅIhelerne härstädes äro och förblifva Strauss och Taglioni; ty Lagkommitteen är gammal till den grad, att ingen numera tänker derpa. Eu ofantlig effort gjordes, då några ulnämningar verkligen kommo till stand: man vet. att en kraftansträngning, hvartill vär regering högst sällan kan förmås, och efter hvilken hon alltid länge hvilar. är den att besluta vagon ting. Sedan detta åndtligen för sig gått i fråga om lagkommittken. äga vi ingalunda hoppas, att på läng tid ännu ett beslut kan komma att tagas. ehnru nödvändigt det synes, enär de utnämnde kommitterade icke lära antaga förtroendet, åtminstone icke alla, och kofrmäittåen borde, efter ett äldre beslut, hafva varit i verksamhet redan d. 15 dennes, Saken har nu stadnat för långliga tider; och den skedda. fruktlösa utnämningen tjenar, om ej till något annat, åtminstone till en ursäkt tör det blifvande ytterligare uppsbåfvet. Med hvad känslor man betraktar uppskåfvet, torde bäst kunna inhemtas af hvad i denna affär förut förelupit. hvilket förråder ingen ting mindre än nagon ifrig längtan efter en Fommittk. En sädan kunde ju åstadkomma nödvändighet att proponera den nya lagen: och propesitionen kunde ju blifva bifallen. Men för dett ber man Gud bevara sig. Strauss-väseudet gar sin jemna gång: och domen deröfrver exporteras på förband till Tyskland. Det är eget nog att betrakta våra högkyrk-mäns, våra toriess strid emot sina vederdelomän: dessa vederläggas knapphändigt med ett enda argument, som genomgår allt och räcker till för allt: smädel-e mot Hr Lars lljerta. Lyckas det blott att skrika ned honom, så är all opposition slagen: kan man blott göra troligt, att han beräknat vinst på ett förlag, så är förlagets skadlighet bevisad! Grundtonenide godes polemik år en ömklighet och en laghet, hvaraf man kan få magsyra. Hvad Taglioni angår, så hafra tidningarne redan vidt och bredt berättat och kommenterat hennes åkningar efter tvåbenta hästar. Ryktet vill, att Theaterdirektören sjelf gått i författning om den första, och att han yttrat sig vilja försöka en gång, huru det kan vara att åka efter egna höstar. Vid stången låra visat sig tre personer i uniform; och en bland de ifrigaste deltagarne (ehuru vid tillfället i släpmundering) skall hafva varit Landshöfdingen Friherre v. K. — Men åkningarne må hafva varit hurudana de vilja, så kunna de dock aldrig hafva i otäckhet uthärdat jemntörelsen med de efterspel, som vår ärade publik uppförer inom theaterbnset, sedan M:lle Taglioni slutat. Man kan begripa, att ett sannt och herrligt konststycke, såsom hennes dans är, kan frambringa enthusiasm. och att enthusiasmen ger sig luft i ett häftigt utbrott af beundran och af lust att än en gång se den älskliga bilden. En framropning år således förklarlig. Men här visa sig ihga symptomer af hänförelse och förgudning, utan tvärtom de otäckaste demonstrationer af en seg föresats att vräla, amedan det en gäng blifvit modernt att vråla. En åskådare med verkligt skönhetssinne tvekar, hurnrida dessa efterspel äro från ett pandemonium eler ett dårhus; och han voterar slutligen för ett eompo-itum af båda. Genom detta ohyggliga oväsende tvingas nu den arma, trötta artisten fram äfven andra gången, äfven tredje — ja, det påstås att han blifvit nödgad att framträda ända till fem gånger och piga Hon skall också bafva af direktionen