Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1841, sida 1

som kärande sig låta höra, och klaga högt och tala så: Du tog vårt djupa allvars sång, och våra böljors svall och susning , och våra kämpeandars gäng, vårt stilla sorl. vår höga brusning; det ger Din strärg Du, när Du vill; och strängen sjelt. den starka, blida; den skänker det åt verlden, vida, Hvengaf Dig rättighet dertill? Säg ej ett ord i detta nu; naturn med Dig i kraft är lika: år granen icke stolt som Du? — och tror Du forsen ger Dig vika? Nej — spela! lat den kraft Du lagt i strängens ton, mot höjden stiga, och Du skall höra bullret tiga, besegradt af dess öfvermakt. Och fors och fjälls i skogens skrud; sin klagan skola straxt försaka: Du fick allenast själlöst ljud. besjäladt ger Du det tillbaka. Och främst en röst ur strången går, likt silfverström ur Nordens hällar, den sjunger: Uti Norges fjällar ett varmt, ett härryckt hjerta slår!