2 WII te — — —— i i I 1) E på nya fångelsebyggnader och cellvård; på samma gång man låter uppgöra planer för Erono-arbetsharis kompagnier, hvilka skola upptaga till arbete dömde personer, och i Fall allmänt arbete ålägges försvarslöse, äfven de så kallade lösädrifvare, in. fl. Och detta sker, utan att man synes ens tänka på, att det är våra orimliga näringsoch handelslagar, våra onaturliga inskränkningar i besutenhet; vårt obetänksamma ärstjenst-systeim och vår, arbetsamhet och sedlighet förstörande; militär organisation, som i synnerhet vålla det stora, och jemt tilltagande antalei brottslingar; samt att sälunda essa orsaker först borde häfvas, om man ej vill utsätta sig för att endast inrätta häkten och organisera arbetskorpser, som skola blifra öfrerfyllde af uslingar. lättingar och brottslingar. Styrelsen öfver Fängelser och arbetsinrättningar, har nu till Regeringen aflemnat ett förslag till inrättande af sädana kompanier. Den synes mig dermed hafra fullbordat sin bestämmelse, att upplösa det korrektions-system, som den altifrån är 1823 arbetat på att så förderfva och förvränga, att det, långt ifrån att blifva en förbättrande anstallt ansenligt bidragit att försämra nationens moralisla och ekonomiska ställning. År det meningen, att blott få korektionshusen för ett ögonblick tomma, för att hinna inreda dem till eviga fängelser; då är väl ingenting härom att såga; men skola fängelserna för framtiden blifva förvandlade till antingen blott förvaringsrum för ransaknings fångar eller till förhättrings-anstalter för fallna, olyckliga menniskor, dä synes mig hyttan af hela denna organissation af arbets-kompagnier temligen svårfattlig. Individernas förbättring blifs-er alldrig att vänta genom brottslingarnes sammanhopning i korpser. ocli blandas de försvarslöse in uti dessa Korpser, är äfven allt hopp om ceras framtida räddning afsagdt. Med ett ord, mig synes hela denna plan obetänkt och på sin höjd, blott en nöd-hjelps anstalt för att kunna sågas hafva gjort ännu ett försök, att afleda de olyckor, hvartill våra osullkomliga samhällsformer, bristsälliga lagar, hårda straffbruk och mäåhända framför allt vår närings-lagstiftning, äro de egentliga orsakerna. Så länge dessa orsaker häåfvas: så långe man envissas, att bibehålla allt det onaturfundslifvet: stegrar anspråken på medborgarnes krafter, utan att öka dessa genom bildning och skydd: så långe, ined ett ord, man ej vill på ett upplyst och oegennyttigt sått bereda den stora massans förädling och väålständ, utan endast begagnar henne såsom medel för ett inskränkt antals öfverdrifna njutningar; så långe skola inga fängelsesystemer och arbets-inrättningar förslå att afhjelpa samhällsolyckorna. och bemödandet i sådan våg bevisa blott inskränkthet eller en satanisk förställning. Det behöfdes, att folken snart började bålla en kontraräkning med styrelserna i brottmåls-statistik. Då skulle man se kolumner, som utvisade, huru många brott, som varit följder af N. N. författning; af dess oriktiga tillämpning; af dess brådstörtade införande eller afskaffande; af N. N. godtyckliga embetsåtgärd, eller af N.N. underlåtna embetspligt, o. s. v. Och bringad i system, skulle man säkert deri finna de största resultaten i kolumnerna, som redogjorde för beskattningens samt näringsoch handela-lagstiftningens resultater. Såkert skulle det då visa sig, att det vore der, som folkens onde anda borde uppsökas, och att om den först bortdresa utur lagarne, skulle han ej så rildt befolka fängelserna. Men på sådant vill man ej så gerna offra uppmärksamhet, som på det, jag ville kalla det undertrycks-system; hvilket framställer makten 1 sin pompösa öfverlägsenhet öfrer det fattiga, slåpande och skattande folket. Då det år fråga att reda och rena vår förvirrade lagstiftning, då gör mau sig ej en gång besvär, att söka upp landets utmärkie, sjelfständige, för folkets väl och rått nitiske medborgare, till att granska förslagen och yttra sina bemedlande och förenande tänkesätt. Nej man söker heldre upp små, fanatiske aristokrat-dvärgar, som i 15, eller 16 inbillade anor tro sig hafva en ersättning för deras bristande förtroende af medborgare, och soin anse sig förtjentes af Konungen, om de befria Hans civillista från en tiggarpension, genom att öfverflytta den på Staten. Man lemnar åt desse, fulla som de ÄÅäro af fördomar, tomma på anda ocli kunskaper, att uttånja reformenas förberedning; vanställa erfarenheteus läror, tänkandets sträfvande; och sedan påstår man sig hafva gjort nog för nationen. Likaså vänder man sig, med en listig förställning, till desamme korporationer och klasser, som lägga förruttnelsens maskägg i samhällets intellektuelia och industrieller lif, för att begära deras medverkan till fråtsjukans afhjelpande, och utbasunar sedan deras egennyttiga protester emot hvarje botande åtgärd; såsom bevis på obehöfligheten och skadligheten af all förändring. På sådant sått vill man ingenting uträtta, för att befria folket ifrån det onda, som gör det olyckligt och brottsligt ; utan endast hålla det undan sig, med tvång och straff. då det ej längre Self förmår afegnaa Ifrån aln hona liga i en på privilegier och monopolier grundad Stats-organism: låter under andra former, träldom och slafveri fortfara: gör armodets försoning med näringslifvet lika omöjlig, som brottets med sam1 5A55 iÖ 2