NÖILTESPOLGELLL-ATLIKCEIStockholm; d. 14 Juni 1841. Denna märkliga riksdag nalkas då ändtligen sitt slut; och svärt är att bestämmas, hurudan fivar den kommer att göra i historied. En sak är åtminstone vunnen: partierne hafva skarpt skiljt och begränsat sig. och hvar och en vet, på hvad ptöinkt han står, och hvar han har, icke blott sina vänner, utan ock sina fieuder. Illurioner äro knappast mera möjliga; och dimmor, som omsväfvat åtskilliga samhälle elementer, hafva skingrat. Sålunda uppträdde, för icke iängesedan, oppositionsmän, hvilkas motstånd, såsom utgången risade, innebar en motsägelse mot deras ställning och verkliga önskningar. De opponerade sig, så länge de icke sägo någon dager för oppositionen att någonsin komma till ett praktiskt resultat; men så snart en sädan möjlighet begynte framskymta, då bätvade de tillbaka för sma egna satser och föllo tillsamman till det bedröfligaste intet. Bland dessa sjelf-skrämmare framlyser ingen så. som Grefve Horn, Om honom tror jag fullt och fast, att ingen oren bevekelse, ingen bearbetning — genom annat än skrämsel pa sin höjd — inverkat på hans öfvertygelse. Men mannen rynes hafra ett utmärkt vekt hufvud, hvilket bägnt bevisas af det sätt, hvarpå han npträdt i sin nya role och försvarat sin omvändelse. De af andra redan utnötta historierna om revolution och anarki och jonrnaliam m. m. passa fasligt illa honom. som förut spelat en sådan rele. Såsom hvarje nyomsånd Sansus. är han itrigare ån alla andra. och -kyr ingen ting. för att bevisa styrkan af sin nya tro. Hvad t. ex. ännu aldrig någon utskotts ordsörande försökt. det har han velat fresta: att vägra proposition, säsom en ståndstaleman, och att vägra utfärda kallelse till utskoltets sammanträden — allt för att med våld hindra beslut att fattas, dem han icke tycker om. Det : är verkligen lärorikt att se dessa s. k. konservatives tilltagsenhet och anspråk: om deras motståndare företaga det ringaste, som möjligen kan förklaras såsom icke uttrychligen i grundlagen tillatet, så skricka de i himmels höjd om samhällets sönderbrytning och levolntion och anarki; wen ingen ting dylikt befaras, om de vjefre med magtord försöka tillvägabringa -aker, hvartill lagen ger ingen anledning. eler h udra sådana, som icke på ringaste vis äro törbjudna. Såsom prof på de försök, dem man i sin stora nöd vill våga, berättas nu i vissa kretsar, att på Stockhalms börs skulle vara sraga om en opinion-yttring mot en af stadens riksdagsmän, Hr S., som visat sig synnerligen oböjlig i de ömtåliga anslagsfrågorna. Berättelsen (om hvars export till fråmmande länder man lärer gatt i författning) har ingen sorts sannolikhet för sig; och om några ovilkorligt devonerade — tex. Hr S. (den s. k. Stiftaren) med sina adjntanter — skulle vara oförsigtiga nog att väga försöket. då först komme säkert en verklig och skarp opinionsyftring att äga rum, nemligen emot dem. Berättelsens andlemening är icke, att så är, blott att man buskar alt så vore. — Till sådant smaplåck inskränker sig nu den höga pohtiska visheten ! Många beklaga, att hon fallit så djupt: andre påstå deremot, att hon rätteligen aldrig statt högreAnvändandet af det Knngliga veta mot Ständernas alla vigtigaste be-lut om lagförändringar har väckt — visst icke förundran. men — ett penibelt upscende. Man har fragat: då Ständerne, med seger öfver sitt klumpiga och tröga machineries många frictioner, andiligen en gang hinna fatta några beslut, tjenar dock detta till ingen ting: det blir i alla fall afssaget. Att saga: I alla ball. är val obilligt, ty en ochannan riua-ak blifver ju bifallen, och det år blott de stora, vigriga, mera genomgripande besluten, som förkastas. ålen oMertygelsen maste Åiangsamt mogna; och det ännu t. ex. icke mera än fyra ganger, som Lagmn an-rärtternanphörande blifrit at Ständerne beslutet, och ichbe-tort mera ån ett sekel, som allmänna fönkesättet utdömt dessa domstolar, hvilka icke blott aro komplett öfverflödiga, utan verkligen utgöra en land -plåga genom rättegångars förlängande till den grad, att landets invanare. snart gagdt, icke kunna anse sig lefva i ett råttetill-tand. Tre in-tanser tyckas vara tillräckliga, enär redan de förmå draga ut en civil tvist i ett decennium; och den fjerde förlänger honom atminstone 6t är, men kan dock göra det i ett par, Såkert finnes också icke i Sverige en fago. hvarnti en så allmän öfvertygelse och Öuskan gjort sig gällande, som i denna. Shälet, häarpå afsloget giundas, år hofsudsokligen, att Hofrätterne skulle blifva öfverhopade med göromål, i fall den n ellanliggande instansen försvunne. Mäangen vill im edlertid icke tillerkånna detta skäl någon synnerlig vigt, utan tror, att ett tillräckligt antal mal skulle finnas att öfrerhopa sju Hofråtter, om än tre instanser, i stället för två, funnes inunder dem. Dessutom påstår man att vida säkrare medel, ån många instanser, finnas att förkorta råttegangar: må man, heter det, taga för princip att till domare-embeten i första nslansen sätta de kunnigaste, skarpsinnigaste och rätträdigaste mån, som kunna upletas, men icke behandla domsagorna såsom pensionsoch belönings-anstalter för medgörliga riksdagsmånu, eller de verksammaz;te handtlangares söner, bröder, svågrar etc.; och detta medel, ehuru enkelt, skall ge Hotråtterna en större lindring, ån vägra instanser kunna ge. Ett anvat skäl, som gjort sig gällande, icke blott i denna sråga om lagsörändring. utan i alla, år det, att man icke bör förändra lagen partiell, utan afvakin det m lagför-Jagets antagande i dess helhet. Detti-käf saiöär medfertid väl i deras mun, hvilka hiittils så länge binärat-och, hoppas: dej väl skola lyckas äft ånno i löngliga år hindra den nya lagen att. blrfska landets lag. — Pa-wytttödelsen gåär, såsom vi se, med stora. steg.