Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1841, sida 1

I I ning till hvar mans barmhertighet, så räknas dessa senare visserligen ej mer till embetena, som således uppgifva ett ringare antal; men der finnas likvål 18 flere deltagare i embetet, tillika med deras familjer. hvilka äro fördömde att försmägta i armod, emedan de vupplösligt äro bundne vid den näringsklass, hvarifrån de äro utstötte. Detta är ingen tröstande utsigt för de näringsidkande ; men så förhåller det sig och skall alltid törhalla sig under skråtvång. ÅÄldre krafter blifva utträngda och förstörda af yngre, hvilka ater, i sin ordning, blitva utträngde och förstörde. Skärpta mästareprof eller examina kunna ej afhjelpa det onda; ty de kunna endast verka ögonblickligt, emedan man ej gerna kan begära mer, än att de sökande lätteligen kunna be-ta det. da de äro förberedda derpå. Medan saledes näringarne nödvändigt maste töroökas och öfverflyllas genom det ständigt stigande tilloppet, kan en motsvarande törökning omöjligt ega rum i lifsfordringarne. Dessa kunva ej tilltaga i det oändliga. De måste hafva en kulminatiouspunkt, och denna kan ej vara langt borta. En stagnation i föröknivgen af njutningarna i vissa riktningar har redan inträdt; men ett sadant afstannande är en uppenbar tillbakagång i näringurne, hvilken städse skall blifva mera kännbar och förstörande, ja, så förstörande, att de näringsidkande sjelfse, på det mest tvingande sätt, mäste känna sig uppmanade att yrka åkrårä-end-ts uppuäfvande och vara betänkte på medel till deras säkerhet och -ehof. Industrien är det enda dertill tjenliga medel; men denna kan, som en så lang ertarenhet bekräftat. ej trifras under det närvarande så trångt utpekade kravä-en det, utan blot under ett triare mera riktigt afpassadt spelrum för näringskrafterna. Skulle det vara rådhgt att. förrån detta medel såttes i rerksamhet. afbida näringarnes tullkomliga förs:örelse, hvilken då knappast åter så lätt torde atvervinnas? Nej. det är visserligen ganska hog tid, att vi — icke just blindt gripa efter hvarje förslag till en förandrad näringsordning — men att vi ej heller med förutfattad hardnackenhet afvi-a ett sådant förslag. utan den nogaste pröfning och den tullkomligaste öfvertygelse, och att vi, med uppmärksamhet och välvilja lyssna till granskningens och erfarenhetens råd, hvilka kunna atvärja för-törel-en. medföra lycka och välsignelse öfver stat och individ. och dana ett sannt stort. krufiigt medelständ, som vi nu ingatunda hafva. I sonning de väringsidkande skulle säkert vara de. hvilka erholle största delen af denna lycka och välsignelse. FRIHET i allt lofigt är Statens lifsprincip. yttrade vi nyligen med afseende pa tullförbud, och denna sats är lika användbar vid frågan om näringsfriheten. och i den mån denna princip tilläapas skall man också känna lit och helsa sprida sig tili alla statskroppens delar.