PÅ GÖTHEBORGS SJETTE HANDELS o SJÖPARTS TIDNING kan prenumereras för den återstående delen af året, räknadt från den l Juni. med B:co R:dr 4: 32; dock utföras icke framjent andre requisitiomer från Landsorterne än de. som lyda på återstående delen af året. då prenumerationsugviften alltid beräknas från början af den månad sinder hvilken requisitimen göres, afgiften, oheräknalt postarfvodet, beräknad till 32 ske. B:co per månad. Redaktionen. Hvari har den konstitutionella oppositionen sitt fastaste stöd, och huru afvisar den båst beskyllningen för öfverilning? Tvenne vigtiga frågor, tillämpade på Fäderneslandet efter Fedrelandet ID. är ett allmänt konstgrepp. som mar ofta torde hafva haft tillfälle att blifva var-e i lifvets -är-kilda kretsar, att de. som af en eller annan orsak äro emot en princip, hvars sanning de inom sig dock maste erkänna, med kasuistisk spetsfundighet. hänföra alla bestämda förhållanden, der frågan är om des-användande, till undantagen: det är vaturligt att samma manöver städse upprepas på det politiska området. isynnerhet då princin-frågan, hvars afgörande icke är utan genomgripande inflytande på mångsaldigas privatinteressen, afhandla-. Men knappast har den nagonsin blifvit begagnad så ofta och, men sådan tanklöshet, som vid sragan om friare institutioner. At: dessa theoretiskt och systematiskt äro de förnuftiga-te nekas vanligtris ej under det man likafullt ej underlåter att påstå omöjligheten af deras praktiska infårande. Men så ofta man än hört denna sväfvandre, obestämda afrvisning. så sällan har man hört en ernnalig bevisning för sanningen af detta pastarnde. cn nåjaktig utveckling at de anförda svårigheterna, eller om man så rill. afde dämoniska element. som skulle hindra ljuset att intränga i statsorganismen. Man har i allmänhet lat t sig nöja med den mysteriösa hänvisningen till dessa hinder eller med be-kyllnina för öfserilning från dera--ida. som drifva rå förbättringar: bott sällan, da man varit hadt avsatt, har man beqsämat sig att an öra nägra grunder. som skulle förklara den massiva säkerhet, bvarmed man dömde i denna punkt. Man har yttrat. att folket ej är i besittning af den politiska upplysning. som ordras till ett närmare deltagande i landet-styrela, il erhållande af den dem såsom menniskor, såsom medborgare, tillkommande frihet. Om man med denna Nupply-niag: tänker sig en nöjaktig kunskap om landets lagstiftning och insigt i statens inre administratira förhållande. så säl som i dess förhallande till andra stater, så har man säl rätt deroti. att en sådan insigt ännu ingalunda kan sävas vara allmännelig Men man bör dock väl betänka, hvilken skilnad det är mellan en folksrepresentation och ett embete. I detta har statsöfeerhufvudeta makt, d. ä. egentligen lagen utbredt sig öfver de sär-kilda sterernaaf de offentliga lifvet; det är den euskilda embet-mannenpligt, att i sin krets göra denna makt gällande: här säledes, der fravan just är om det enskilda. bör detaljknuskap finnas. nemligen kanskap om allt. som hörer till den bestämda verkning-kretsen. Fokrepresentationen har deremot ej den kallelsen, att omedelbart öfvertöra statens vilja till enskilda, kon kreta sferer, denna utöfvande makt tillkommer regenten, genom embetsmännen: utan den har närmast blott att bestämma det allmänna, hvars tillämpning och öfverförande i lifvet den öfverlemnar ät den utöfrande statsmakten. Hvad som fordras af en folkrepresentation, år deriör icke denna specialkunskap. utan erkännande af statens betydelse, såsom det allmänna, hvaröfver intet enskildt intresse. bör göra sig gållande: af statsborgarens ställning, såsom den, hvilken är kallad att verka ej blott för sig sjelf, utan för det allmänna. Men visserligen kan detta erkännande icke blifva stående vid det blott allmänneliga. hvarigenom det skulle blifsa inneballslö-t och overksamt, utan det måste innebära det enskildta, hvars hela mångfald naturligtvis ej kan finnas hos en hvar af representanterne, utan är fördelad på åtskilliga: men medgifras mäste det här, att det än i denna stund skulle vara ganska svårt att sammansätta en representation, hvari den ön-kliga intelligensen funnes samlad. Men denna brist hafra absolutismen. aristokratien, ståndsintresset just att tillskrifra ingen annan, än sig sjelfva; ty då statsmakten skall ligga endast i allenastyrandet och derifrån utbreda sig genom embetsmännen till hela det öfriga lifvet i staten, så blifva dessa, såsom det allmännas enda organ, det stånd, som nästan uteslutande innehar insigten i det offentliga lifvets särskillda sferer, och en embetsmanna-aristokrati uppstår, som år en af de mest tryckande bördor, ett af de mest kännbara band.