Styckegods. Östgö ha Korrespondenten har ganska rätt i liknelsen af representationens indelning i en. två och fyra kammare med mensklighetens delning från en till tra av. sl. delar. Åtren vi anse tväkammarsystemet, likasom delniugen i två kön, såsom innebårande den största garanti för kärlek, frid och enighet; men denna trädelning bör ätven ske just på det sått, som Östgötha Korresp. anför att det skett med menniskan, och såsoin äfren skapelsehistorien omnämner den: Den ena delen bör tagas al den andra och ej två främmande, på olika sätt tillkomna, vå-enden tvingas till en förening, som dock aldrig kan blifva enig, aldrig kan föra till frid, utan endast till strid, och likväl bör striden, ehuru nyttig den är till krasternas stärkande och sannivgens afhöljande, aldrig vara målet, utan endast medlet till varaktig srid. Evig strid för blott till upplösning, till chaus. I anledning af det sätt på hvilket Prestestånlet och isynnerhet vissa af dess medlemmar utmärkt sig under denna riksdag, hafva åtskilliga . Ppigrammer och charader kommit i svang, hvaraf i, för ro skuld , meddela ett par af de senare, ; vilkas upplösning vi öfverlenina åt läsaren: ( I. I Mitt första skänker ofta yra, i att man ej rätt sig vet att styra I och går deraf ibland på fyra, I liksom vår representation; utaf mitt andra finnas flera , det läggs till träd, till borg med mera; men ofta ock till intetdera. Mitt hela bör till religion; l men är likväl derpå ett hån.