Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1841, sida 2

medel. Om detta anslags-raseri icke vore så dyrt, så skulle det vara högst komiskt. Blott ett exempel vill jag anföra. Någon hade väckt tanken på nödvändigheten af en förbättring i värt vågsystem och föreslagit en undersökning om möjligheten att omlägga, till en början, något stycke af de aldra mest befarna stråkvägarna; men det var uttryckligen anmärkt, att någon verkställighet af vågförbättringen, något anslag till arbete icke kunde komma i fråga förr, än å:skilliga oundvikliga förberedande lagstiftnings atgärder blifvit vidtagna, såsom en expropriationslag, en ordning för enskildas rätt till biträde af det allmänna och till vägpenningar, (i fall enskilda finge lust att verkställa en vägomläggning) Å:c. Å:c. Dylikt var motioneradt och innehöll verkligen uvad till en början kunde och borde göras; men det var allt för brakigt och benigt, da det deremot gick ypperligt lätt ur hand att kasta ut en penningesumma, bvilken salunda fick sköta sig sjelt, om non ville, och leda till något ändamal eller intet ändamäl. Lika godt, huru därmed kunde komma att gå (eller icke ga); hufvudsaken var gjord — den, för hvilken svensk styrelse och svensk representation egentligen synes existera — anslag. Tusende ganger är sagdt, men förtjenar att sägas den tusende första, att om verkliga förbättringar i samhällsangelägenheter skola framhafvas, kunna de icke komma fran annat hall än regeringen; kan hon icke förmäs begripa sin bestämmelse och sin ställning. så sker också aldrig nagot helt. Upsartar hon sin role under den syupunkt, att hon uppfyllt sin bestämmelse, blott hon lyckats utverka sa mycket anslag som möjligt, så star samhället ofelbart qvar på gamla stället, eller går åtminstone aldrig framåt. 4 4 I I i I js Den stora anslagsfrågan — som egentligast kunde kallas förslaget att votera en skänk åt vederbörande, såsom nationalbelöning för det de brutit mot grundlagen — jag menar frågan om Kabinetts-Kassans brist, har på nägra dagar kommit till hvila. Det är roligt att se, huru som rönnehären äro sura. Nu förklara de devouerade upgiften om en tillämnad inbjudning till borgarestandet vara ett aldrig påtänkt försök, emedan det vore olagligt, Gubevars! Detta vill med andra ord säga, att från borgareståndet försports, att en inbjudning skulle blifra illa mottagen äfven af åtskilliga bland dem, som tillhörde minoriteten. Däremot kan jag icke tyda ett annat besynnerligt tecken, nemligen att Landtmarskalken skall från Bondestandet begärt förtekning på dess ledamöter i Statsutkottet, så ordinarie som förstärkning. Det är annars ett sactum, värdt att förvara bland de kuriösaste i historien, att denna Kabinetts-kassefråga kan man icke förmå sig att lemna, ehuru det tyckes, som man borde vara glad att se henne begrafven i hafvets djup. efter allt hvad som däruti törelupit: och ingen kan begripa denna ihärdighet. om han icke närmare känner menniskorna och vet, att ondt rykte och godt rykte, lugn och oro, ära och skam, forntid och framtid — allt förbises och aktas ringa, blott man kan komma at det högsta goda, penningar, penningar, penningar. Annars har Prosten Hallström framställt den tänkrärdaste sidan af denna olycksaliga fråga. Hansanförande, som står att låsa i Aftoubladet för i Fredags. är af stor märksärdighet. I synnerhet har han med stor skicklighet sidrört en sträng. som ingen förut velat anslä, men som skall våcka harmiulla minnen i hvarje svenskt bröst. Då han talar om de olaglica lön-tillökningarna för de diplomatiska tjerstemännen, säger han, att Ådet må ursäktas, att man, serdeles sedan vi uplefvat det exempel, att vid vigtiga förbunds afslutande den penningsumma, som den ena kontraherande magten aflemnat, icke influtit den andras skattkammare och a-alunda iklädt sig egenskapen af en -tatsintrad, känner sig nästan frestad att betvifla, om väl alla diplomatiska omkostnader böra utaf statsmedel bestridas. — Dety7 ta är fint och artigt uattryckt; men Hr. II. hade bordt besinna, att den, som icke vill förstå, aldrig förstår halfqvåd d visa. och att man mäste, för att göra någon verkan, trumma i helt annan takt på årbarkade örhinnor. Desse ömsinte — fasligt ömsinte så snart det gäller en annanlidande än folkets — mäste man fatta något fardthändt i örsnihbarna. sätta luren in i öronen och ropa: hrem är det synd om 7? Gån och söken någon fyllnad åt Kabinetts-Kassans brist på gamla Norrbro! A Fnisen