Utgången af voteringen i Borgareståndet i Fredags föranledde mycken och glad uhståndelse i staden; mången flaska vin och punsch tömdes i glädjen. Mindre likhet med intrig eller partiseger har sannerligen ingen händelse haft, ehuru gärna den goda pressen än må vilja hafva denna så ansedd. Stockholm, den 4 Maj. (Från Red:s Correspondent). Om jag skulle söka beskrifra i närvarande ögonblick, kurn det ser ut i de styrandes läger. an-ag säkert hvarje läsare mig öfverdrifva: och om någon vore nog beskedlig. att icke då, i likhet med de devnerade, kalla mig förrådisk, hatfull. otacksam, galen o. s. v., skulle han åtminstone tro mig skrifra en komedi: till den grad synes handlingarne öfverskrida det anständiga, som man i allvarsamma Statsangelägenheter bör vänta. Planer, den ena ej lik deu andra, men alla utgående derpå, att genom andra medel än öppna, lagliga och derföre säkra. Ännu söka besvärja den motspänstiga folk-anda som de trå valda Stånden uttryckt; bemödanden att förvända synen på folket, så att ingen i det oangenäma afolaget till millions-presenten skall se något annat än ett partis, en koalitions, ja några få individers verk: åsyftande en förnörmelse åt Konungen. personligen, och en abdikation, som egentligen skall lafva sin grund i ett kotteris önskan att komma till ledning afafsajrerna; deklamationer om den så kallade skuld-betalningens sammanhang med rikets värdighet, med samhälls-moralen och privatförbindelsernas helgd; axelryckniugar öfver otacksamheten hos ett folk, som ej honorerar sina Konungars skukl-förbindelser, fastån regenten icke äger rättighet att låta sådana å Statens vägnar utfärda, utan Nationalrepresentationens samtycke; men framför allf, de löjligaste insinnationer, att hela ogenheten endast äger sin grund deri, att Konungen ieke vill omgifva sig med oppositionens organer, icke vill besätta rådet med de hatade nationens män7, icke vill lemna riket till sköfling och plundring åt anarkister och republikaner; se der, hvad som utgör grunddragen i den sccniska framstållning, hvilken nu på samma gäng måste väcka löje hos mängden, mem sorgliga reflexioner hos den lugne åskådaren af tidens tilldragelser. Alldrig kan det gamla envålds-aystemets olyckor för menskligheten klarare målas i historien, ån nu i verkligheten genom det så kallade konstitutionella regeringssättets fortfarande uselheter. så långe detta ej grundas på de maktägandes allvarliga beslutsamhet, att endast anse sig vara organer af det allmänna. utan de skåda hela sin tillvarelse, sin inflytelse och sitt mål, uti ett hof, en hierarki, en embets-aristokrati och nägra få gynnade klasser och individer. Man kan lätt föreställa sig till hvad grad af nedsatt menniskorärde sjelsherrskarne mäste hafva undertryckt allt. då ännu i vår tid, i en ojemförligt mera allmänt upplyst och reflecterande tid, vämjeligheten af serviismen och ögontjenstagtigheten gär så långt, att hvarje yrkande på samhåällslagarnas efterföljd anses såsom siendtligt emot den som sjelf svurit att vara deras högste värdare, och hvarje bemödande att bevara nationens rättigheter förklaras såsom ett förräderi mot den, som svurit att beskydda dem. Då ett sådant ofog kan drifras. sedan offentligheten blifvit samhållets lifgifvande princip och ansvarigheten är ett stöd, om ock ännu svagt, emot allt våldförande af allmån och enskild rätt: huru måtte det icke hafva sett ut på de tider, då godtycket både föreskref och skipade lagarne? Den närvarande stundens företeelser i det Kongl. Svenska samhället ådagalägger på hvad grad af politisk moralitet de parasitklasser ännu qvarstå, hvilkas enda styrka heintas från den gamla allena-styrelse principen. oeh hvilka icke i allmänna förtroendet äga sina rötter, eller i allmänna tänkesättet sin kärna. Representations-frågans behandling har visat, att de icke vörda sina pligter mot folket, eller uppofira det ringaste af sina rättigheter, för att se samhällsformerna förbättrade och kraftfullare. Kabinetts-Kasse-saken åter har tillräckligt antydt, att de ej en gäng erkänna det an-tändiga, det passande, i fråga om regeringens och nationens inbördes förhållanden. De märka, eller de låtsa åtminstone icke märka, att hvarje national-representationens eftergift af ansvarseller ersättnings-påföljd för de lagstridigheter, som högsta Styrelsen begår, måste menligt inverka på årendernas gång. långst ned i förvaltnings be-tpren; och att det år den falska åsigten, att en Regering kan tillåta sig lagöfverträdelser för att vinna sina ändamäl, som hos de underordnade myndigheterna och individerna föder tron, att äfven de kunna ostraffadt och utan skam begå likartade. De se ej. att hela samhället upplöser sig, i samma mon, sow dess ledare ej respekterar rättvisans och den allmäuna nyttans röst: oeh de rusa blindt fram på en stråt, som ovillkorligen måste föra till förderfvet för dem sjelfva. emedan den ej leder till den sanna årans höjd, utan ned i den falskas afgrund. Om man skulle fråga dem: Hvad är en olaglig skuldsättning af Staten? i fall enda verkan deraf, efter eder egen mening endast kan och måste vara, att nationen är skyldig betala, blifver då denna Skulläsättning annat än en ren öfverdebitering på folkets skattelängder, på hvarje individs debet-sedel? — Hvad skulle de väl nödgas svara? Oelnlikväl ropas: häng fogden, som åsatt 16 sk. för mycket på några debet-sedlar, under det man förklarar dem för landsförrådare, hvilka ej vilja pålägga nationen skyldigheten att honorera förbindelser, som tillkommit lika lagstridigt. och hvad mer är, utan verhligt benof, enär de ändamål hvartill meden behöfts, antingen varit behöriga och nödiga, då Rikets Ständer alldrig vägrat att på förut skedd enniälan anslå behofren. eller ock obehöfliga och