Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1841, sida 2

ö handlingar, Aftonbladet påstår, att, enligt Utskoitets beräkning, skule Trollhätte Kanaloch Slussverk, vid arbetstidens slut, vara en ren present åt Bolaget; så väl är ackordet med staten tillställdt. Kontraktet innehåller, att 1500 Actier skola vara teknade, innan de af staten lofvade bidragen få lyftas. Imedlertid finnes ett hemligt kontrakt, nemligen mellan Bolaget å ena och Stiftaren å andra sidan, hvarigenom kontraktet med staten upphäfves, i så mätto att 1500 actier icke skola teknas, utan blott 450; de öfrige har bolaget i tysthet öfverenskommit att utdela emellan sig, eller hufvudsakligen låta tillfa la Stiftaren, i hvars hand affären saledes är, eller åtminstone ämnades att blifva, en liten snygg job. Ämnades blifva, säger jag, ty det är en möjlighet, att föresatsen icke kunnat utföras; och så måste det vara, i fall icke Stiftaren skall hafva en bland de hårdaste pannor i Sverige, ty han har nu stått inför Statsutskottet och bestämdt upgifvit, att det föreskrifna actie-beloppet är fulltecknadt. Jag skall taga numarc reda på förhallandet; det hemliga kontraktet (mot-kontraktet, sasom det skulle kunna kallas) finnes i många händer och kan lätt anskaflas. Hvad som bör tröjda kapitalister och atfärsmän i det öfriga Sverige, i synnerhet i Götheborg, är. att hela det actieantal, som är tecknadt, har stadnat nästan uteslutande i Stockholm och på dess börs. För att kunna ställa saken så väl, som skett, har det varit en nödvändighet, att bolaget bestar af ett litet, vänskapligt koteri, som kan när som bäldst träffas och samradas; sådana upgörelser tala icke att spridas öfver land och rike och möjligen komma till. personer, dem man icke vet sig kunna lita på. Mången påstår imedlertid, att även de ostensible teknarne (Sjelfve Stiftaren kanske inberåknad) icke åro annat än förkläden för den store ohände, såom W. Scott kallades. Hvem den store okände rätteligen är, det vet man naturligtvis icke; han vare då icke Åokänd. Om han är en persona moralis eller dess motsats (en omoralisk person ?) det mäste öfverlemnas åt framtiden, då det kan uppenbart varda. Hans fotspår synas i nästan hvarje stor finance-ope) ration, däri staten blifvit i sednare tider indragen eller frestad att ingå ; och den moraliska personen svenska folket, eller egentligen dess ombud, är ingalunda uphöjd öfver frestelse i allmänhet och den store okändes i synnerhet. Vissa tyckas hafva ntstrukit det lilla ordet icke ur sjette Bönen och flyttat det till den sjunde. Debatterne om representatiohbs frågan ge anledning till denna tanke. Nu har Stats-Utskottet inkommit med sitt slutliga utlåtande om den stora Karrikaturen — ty Kabinetts-Kassan är lika väl karrikatur, som KabinettsKattan ; och större talent i den vågen kan man väl näppeligen finna än hos reservanterna, hvilkas kalkyler hafva den oförlikneliga komi-ka egenskapen att stå på det tomma intet, men ändock ge sig mine af att stå kappraka och bredbenta på fasta fötter. De likna icke illa den beryktade lindansaren, som förtjuste sina åskådare med att borttaga det ena af de vanliga bjälpmedlen efter det andra: först kritan under fötterna, så balancerstången och slutligen sjelfva — — — linan; och då steg förtjusningen till sin höjd. Desse Hrr reservanter upgöra de aldra ypperligaste tableaner. som visa, huru bristen vuxit, huru bon bör fördelas på de motsvarande åren Å:c. K:c.: det är bara en småsak, som de icke ansett sig värdigt att vidröra. nemligen den, om någon brist finnes i kabinetts-Kass n. Detta var det dock, som skulle utredas och vederbörligen styrkas; och regeringen vågrade alla till ändamålet erforderliga handlingar och verisicationer. Den naturliga följden var, att Stats-utskottets majoritet svarade: vi hafva ingen ting fått Leta och kunna således. ingen ting uplysa eller tillstyrka. Men minoriteten, med Hrr Horn och (ifrigast) Stenhammar i spetsen, fann kalkyler vara det enda nödiga, men grund tör kalkyler alldeles öfverslödig. Man får nu se, hurn saken slutar. Besynnerligt är. att ju mera förhållandet uplyses — nemligen det förhållande, att ingen ting kan uplysas — desto mera påstås vederbörande få chance för rig: hvilket bevisar, att (åtminstone så som reprentationen nu befinnes) man i det bela gör orätt att vänta någonting af uplysningars meddelande, af debatter o. s. v., och att bearbetning är rätta drifhjulet ; hvarföre, i fall Sverige är dömdt att i all evighet vara fastlåst vid sina Ständer, det fordom framkastade förslaget kanske icke vore alldeles olämpligt, att Ständernes öfverläggningar stäldes på samma fot. som ett förstärkt utskotts. d. v. s. att de — genast, i anseende till bearbetningen — blott voterade öfver förslagerna, utan att på ringaste sätt inlåta sig, som man säger. Allt, hvad man talar om ärendernas utredning? och utarbetning och beredande och uplysning m. m., är ju ettgäckeri med en representation, där det är möjligt, att ett törslag har större chance för framgång, sedan det år uplyst, att man därom ingen ting kan få veta, än det hade, innan detta förhållande var kändt. Att tala om drendernas beredning är då en persifflage; man kan tala endast om (ledamöternas. — I ett stånd, där opinionen mot den namnkunniga bristen, förr var alldeles gifven, skall för åtta dar sedan icke hafra varit att påräkna mer än en eller två rösters pluralitet för afslag, och i närvarande stund är kanske pluraliteten redan omvänd. Om jag hade tid, skulle jag försöka nägra contourer af det roligaste, som den närvarande perioden har att bjuda på, driffjädren till de flesta af företeelserna inom samhällets höjder, kryddan på dessas alla bekymmer och, snart sagdt, äfven njutningar, grundtonen i sjelfva deras hot och skryt, dagens läxa och nattens dröm — Jörskråckelsen. Ser 1 A ST