ån behandlingen af denna fråga. Volumer kunde skrifvas om fruktan för små, partiella interessens anspräk, men oförskräcktheten not stora, allmänna. Härutinnan ligger ett karakteristik-bidrag, som sannerligen icke skall bortblandas, om ån hundrade-tals volamer de main de maitre förfärdigades och tusende-tals artiklar insändes till utländska tidningar, om storverk och mot otacksamhet. Det ledsamma med alla dylika statshandlingar? är, att de aldrig hålla sig till det samma, hvarom deras motståndares inkast handlat, utan kasta sig in på ämnen, hvarom föga varit fråga, och sqvadronera med allmänna reflexioner. Synnerlipen anmärkningsvärd är den ifver, hvarmed alla de konservative publicisterne slagit sig på näringsoch handels-tvångets sida, ehuru åtskillige förut försvarat friheten i det afseendet. Ögonskenligen åsyftas något siskasänge i ett visst ståud; kanske har det också till någon del lyckats. Segersångerne öfver den tillvägabragta reaktionen i näringsväsendet gå ända till äcklighet; och det ser ut, som funnes ingen absolut omöjlighet att verkligen realisera det skämt, som en tidning nyss tillät sig om upresande af f. d. Utgifvarens bild på ett torg i Norrköping. Imedlertid bör man skynda sig, så att konstverket blir färdigt före nästa riksdag; ty då skulle möjligen några hinder möta. Förblindelsen kan väl nemligen icke väcka just långe. Tillstå måste man dock, att den gripit oförskräckt omkring sig, när det beskedliga folket i de Sju vestgöthe-häraderne icke räknat lör rof att lägga sig i politiken. Då de liberale i statsekonomien försvarade denna stackars allmoges rätt att föda sig, kunde de väl icke föreställa sig, att de vårdade en planta, som så snart skulle förneka sitt ursprung. Det var frihets-principen, som försvarade Skalvestgötharnas handel; det var handels. frihet, och visst icke handels-tvång, som de reklamerade. Den man, som förfåktade och så länge lyckades rädda de Sju håradernas handelsfrihet — Anders Danielson — var nog verkligt liberal, för att hylla friheten äfven då, når hon icke gällde de interessen ,han försvarade; och han förklarade högtidligen, att, då han förfäktade de Sjus? handelsfrihet, skedde det icke för att de ensamme skulle njuta den tillgodo, utan med antagande af den grundsats, att alla borde äga henne. Hade den mannen lefvat, så hade förmadligen aldrig någon ting så vanvettigt kommit i fråga, som en petition om tvång från dem, som kunna lefva och röra sig endast i frihet. Så mycket har den arma, förvillade Skålvestgöthe-allmogen vunnit med sin petition, att. om ännu en gäng fråga upstår om uphäfvande af dess friheter, äro dessas gamle, ende verksamme, försvarare troligen icke mer att påräkna; ty de låna sig icke till verktyg åt en efter monopol sträfvande corporation. Erfarenheten skall väl också snart lära det förvillade folket, huru klokt det gjort att understödja sina gamla, oförsonliga fiender, fabrikerna, i Men, när skola vi i allmänhet lära oss, att det aldrig i längden låter sig göra alt ensa m vinna fördelar, och att den enda säkra och varaktiga vinst upkommer genom att låta äfven andra vinna?