Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1841, sida 1

ö .fGGGGwdsLEik de begagna, då nationalandan vore tillräckligt utbildad, för att lemna dylika önskningar gehör. Andra fruktade imedlertid. att blotta tanken på en i1eform skulle stranda på adelns motstånd, och att denna gång alldeles intet skulle bli utaf hela saken. Imedlertid hade regeringens åsigter förändrat sig. Omröstningarne i förstärkta statsutskottet hadej öfvertygat den derom, att det endast behötdes borgareoch bonde-ståndens förenade opposition, för att motverka regeringens, önskningar och att tillintetgöra alJa ansträngningar af regeringens anhängare hos de privilegierade stånden. Det förstärkta utskottet genomdref oppositionens sylten, och ehuru det ännu alltid var möjligt för regeringen, att, genom sin majoritet hos adel och prester tillintetgöra förverkligandet af de nationella fordringarne, kunde å andra sidan de liberala tillintetgöra regeringens ålsklingsförslag, ja. mahända förkasta hela budgeten. Den måste derför se sig om efter nya bundsförvandter, och trodde sig finna dem i ett femte ständ. Den beräknade, att detta stånd, till större delen shulle komma att bestå af embetsmän, att den kunde försäkra sig om dem, och, då den redan var säker på adel och prester, så skulle den framdeles kunna rada öfver 3 röster af 5 och följaktligen komma i besittning af en ofelbar majoritet. För att uppnå detta, drog den ej i betänkande att uppoffra adeln. Endast derigenom kan man förklara det underverk som öfverraskade alla, att Hr v. Hartn ansdorsk. den sjelfskrifna motständsprincipen mot allt tidsenligt och nationelt, uppsteg på riddarhuset. och meddelade ett representationsförslag. som väi utgick fran ståndsprincipen. men som tillika innehöll den bestämmelsen, att hvarje af födsel eller embete heroende representationsrätt skulle upphöra. Pet var med andra ord. att gifva adeln banesåret. Men detta stand är så djupt sjunket, så fullkomligt beroende af regeringen, och har så liten sjelfkänsla, ja så liten drift till upprätthållande af sig sjelf, atminstone hvad pluraliteten deraf beträffar, att det, vant att akta på denna ledares mening och att blindt lyda hans vink, också gjorde det. då det gälde dess even förintning. Dock bör man bifoga, att också andra krafter bidrogo till detta resultat. De sannt liberala förkastade privilegiesystemet. och de mäktigare aristokraterne voro ledsna vid denna adeliga svans. som alltid släpade efter de maktegande, blindt utförde dess befallningar och i nationens ögon nedsatte hela adeln. Dessa tre alldeles olika motiver förenade sig nu att verka ofvannämde utgäng. Att det ej skedde af patriotism. af aktning för det rätta och för nationens önskningar, bevisa tillräckligt flera senare omröstningar, hvaruti adeln, likaså ovillkorligt, som förut, voterade enligt Ar v. IIartmansdorsts vink emot de liberala grundsatserna. Äfren hos presterne och borgarena segrade ståndsprincipen och de beslutade att representationen skulle bestå af fem stånd. Endast bönderna antogo utskottets förslag. Vid så fatta omständigheter måste utskottet först hemställa åt det afvikande ståndet, om det ville biträda de öfrigas mening, och då bönderne. som var lätt att förutse, vråvrade dettak), måste frågan afgöras i ett förstärkt konstitutionsutskott, då i grundlagsfrågor alla fyra ständen mäste vara eniga. Detta skedde, och principen för allmän valrätt artogs med 44 röster mot 35, såsom ständernas allmänna önskan, det vill säga att demokratien har segrat och den hittils rådande principen i svenska förvaltningen. aristokratien, är upphäfven)). Ännu är väl mycket öfrigt att göra, många arbeten förestå ånnnu ständerna, och hela detta förslag blifver blott ett projekt, som först, vid nästa riksdag kan antagas; men folkelementets princip är legaliseradt, den skall snart erhålla den allmänna opinionens bifall och ej mer lata tillintetgöra sig; det skall för framtiden blifva omöjligt för regeringen att länge motstå der almänna påyrkningen. Den har, liksom förblindad af försynen, försummat att handla då det var tid, då den ganska säkert ännu bade kunnat styra strömmen efter sin önskan. Nu är det ej mer möjligt; den mäktiga strömmen tager sitt sjelfständiga lopp, och det blir ej annat val öfrigt. ån att följa den eller gå ander deruti. Hurn tingen således hafva kunnat bilda sig, huru detta resultat har kunnat alstras af det trettioåriga nuvarande tillståndet, vill jag en annan gång söka att visa. (L. A. 2.) ) Vi hoppas att en dylik vägran att antaga tråkammarsystemet äfven skall rädda den enda princip, som kan skänka enighet åt representationen: en