Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1841, sida 1

nnnnnnnnnnnn i väntat en fördömelse, och ej heller af de pririlegierade stånden annat än hvad som inträffat. Men de ville uttrycka nationens mening om det hittills följda förvaltningssystemet, de ville, genom sin röst, gifva den redan länge existerande allmänna opinionen? en officiel organ. Detta har skett. Men nu märkte de nuvarande maktegrarne icke, att det mindre afsåg de redan oskadliga personerna än systemet, och att, då de äro i samma ställning, ständerna äfven hafva uttalat förkastelsedomen Öfver dem, att de följaktligen, måste uppbjuda alla krafter, för att försvara detta system, för att öfverbevisa ständerna om dess brukbarhet, och förskafsa sig en majoritet derför. Förmadde de ej detta, hvilket väl knappt var att förmoda, så återstod ej annat ån att resignera eller förändra system. De hafva gjort ingendera. De fortfara med det gamla systemet. Häraf låter möjligheten af det såkallade ministeriella interregnum hos oss förklara sig. Statsrådet år ännu ej fulltaligt. Det skulle bestå af 10 medlemmar; men räknar blott sju ), och Konungen är derför lagenligt hindrad, att företaga någon pröfning af den af ständerne beslutade konstitutionsförändringen, hvarom äfven Konstitutions-utskottet längesedan påminnt. Oaktadt denna svårighet, som ej mycket generar regeringen emedan den ännu ej rätt lefvande känt nödvändigheten af att företaga saken — och den är stådse van, att endast gifva efter för nödvändigbeten ) — gå törrättningarna sin gilla gång, och den lifgifvande kraften, om denna lekamen eljest kan anses ega något lif, förblifver densamma, som förr. Regeringen består från den ena dagen till den andra, de materiella medlen till dess bestånd inflyta, såsom förut; den anar ännu ingen fara, och läter derför allt gå sin gamla gång, sålänge det kan gå. Men huru länge detta kan fortfara är en annan fräga, till hvars besvarande måhända följande kan bidraga. Representationsreformen var riksdagens stora lösen, hufvudfrågan, hvaromkring allt vände sig. Hvarje fosterlandsvån önskade denna reform alltför fullständig, för att våga hoppas dess förverkligande. Man fruktade isynnerhet, att de privilegierade stånden, isynnerhet adeln, af alla krafter skulle sätta sig deremot, och söka förmå regeringen att afsärja den. Det högsta man vågade hoppas, var en modifikation af det bestående, hvarigenom de värsta osormligheter kunde afhjelpas, de nu orepresenterade stånden, medelklassen, nationens sanna kärna, kunde blifvra inrymd i folkrepresentationen, och derigenom adelns allt tryckande öfvervigt hämmas något. Flera försök gjordes i denna riktning; man ville på intet sätt inskränka de nuvarande fyra ståndens prerogativer; man ville blott af de orepresenterade bilda ett femte stånd, och då förena samteliga stånden, bestående af samma element i 2 kammare, eller som det i det moderna, politiska språket heter: införa ett enkammarsystem efter norska exemplet. Man rådde ständerna. att klokt begagna deras skattebeviljningsrätt. för att bringa regeringen dertill, att redan nästa år sammankalla en ny riksdag och att gå in på folkets vilja. Man hoppades, att antingen några inflytelserika representanter skulle ställa sig i spetsen för denna rörelse, för att skaffa den kraft och konListens. eller att regeringen, väckt af den hotande faran, skulle taga initiativet och inkomma till ständerna med förslag till en modifikation i representationen ). Vid den dåvarande stämningen skulle man säkert hafva låtit sig nöja med en obetydlig förbättring, regeringen skulle, genom detta steg, hafva vunnit en afgjord popularitet, och stormen hade varit besvuren för den gången, ja, kanske för alltid. Men regeringen gjorde, som vanligt, intet, och bland ständerna var det egentligen heller ingen, som klart insåg fördelen af deras ställning eller egde inflytelse nog, för att begagna den ). Deremot blef det demokratiska partiet i konstitutionsutskottet det rådande, och tillvägabragte ett förslag, som grundades på principen af allmän valrätt, och som helt och hället npphäfde den nuvarande ståndsindelningen. Man gjorde detta utskotts medlemmar uppmärksamma derpå, att detta förslag alldeles inte hade någon utsigt att blifva antaget; de hoppades det också knappt sjelfva. men ansågo det bra, att ett sådant radikalt förslag existerade, hvilket man en gäng, vid bättre tider, kun) Detta har sedermera väl något förändrat sig, man Htan HA ArA3 111A