dårad — af föregifvandet om en omöjlighet att visa dis plomatiska hemligheter. Hvarje tänkande människa har begripit, att ingen diplomatisk hemlighet behöfrer framvisas i räkenskaper öfver de diplomatiska förs handlingarna; och således har man länge anat, att skon klämde på något annat häll. Om Ständerne än sades att kostnaderne för Grefve Wetterstedts första resa må antagas i klump, utan all redovisning för cetaljer, så skulle räkenskaperne ändock aldrig framläggas, därom kunna vi vara fullkomligt öfvertygade; ty denna resa är blott en täckmantel, under hvilken de olagliga dispositioner böra insmuglas, hvilka i sig sjelfva visst icke höra till de diplomatiska hemligheterna. Dessa sednare utmälas af devouementets hejdukar, såsom alldeles ohyggliga busar; all verldenes vältaligbets-blomster tagas i reqvisition; riket framställvs säsom ulldeles redlöst, dynastien såsom på vippen att fördrifvas. i tall Gr. wetterstedt icke, lik Decius Mus, kastat sig iden 69uade afgrunden och blidkat Gudarnas vrede; Epaminondas och samtlige forntidens hjeltar upkommenderns till parad, för alt bevisa nödvändigheten af en utgift, som — icke vållat bristen. Alla dersa herrligheter skola fignrera, på det vi må förmås att iche se men I Ö! dock trol;ty finge vi se, så skulle det icke längre kunna undänhållas oss, att det, som skall föreställa den stora hemligheten, icke är hvad maa egentligen behöfver dölja. Denna öfvertygelse har så rotfistat sig hos allmsirheten och hos mängden af representanterna, att om ån Utskottet afkafve det mest gynnande betänkande, skulle dock bifall ulirig kunna utverkas. Visserligen finnas på Riddarbuset pålitliga falanger, som votera allt, hvad som påfordras, utan ati låta förvilla sig af nägon upplysning eller brist på uplysning; visserligen kan det största tärtroende iuom prestestandet sättas till dem, som äro Biskopar eller vilja blifva det. Men inom sjelfva det Lögvördiga ståndet torde utgången blifva ganska oviss; och hos Borgare och Bönderkan nästan intet medhäll påråknvas. Ehvad lust än en och annan må känna hos sig att bevilja, så är det dock otroligt att någon, som har kommiltenter att redogöra för. vägar så tvärt kasta sig emot deras tänkesätt. Förmodligen skulle en sådan bafva voterat vid sin sista riksdag. O:hså ligger häruti skälet, hvarföre Minerva och Biet icke åunu prononcerat sig i kabinettskasse-frågan. Ingen må tro, att dessa tidniugars redaktioner sky frågan där: före, att det parti, som de vanligen försvara, har orätt daruti. Nej, de iuse, att ett försvar vore allt för impopulärt ; och de vilja säunu hafva utseende af att bero en smula at allmänhetens bidrag. Därföre har man i denna fråga frumskuffat endast sadana blad, som stödja sig blott på subsidier och icke göra något anspråk på sympatier eller bidrag af en publik. Icke därföre. att anspråket är oriktigt, utan därföre att det är hopplöst, draga de båda bladen sin hand därifrån. — Konungens hälsa har våckt ett slags tipseende; visst icke i och för sig sjelf (ty inga allrarsamma bekymmer äga rum), utan i anseende till Statstidnigens ifver att specielt nn frambalva bevis på en ova nlig verks samhet hos II. M. Talemännens audiens i Thorsdags sätter man äfven härmed i kombination; ty hvad -om de fingo höra, var af föga märkvärdighet; det tycktes, som de egentligen varit kallade för att se. Imedlertid sr det säkert, att II. M. hostar, eller ätminstone för ett par dagar sedan hostade nägot; men detta bevisar lycka ligtvis ingen ting i vårbrytningen, hvilken nu som bäst grasserar hos Oss.