Korrespondent-artikel. Stockholm, den 22 Mars. Då tidningarne berätta om regeringens vägran att lemna Stats-Utskottet ytterligare uplysningar i fråga om Kabinettskassans skuld. tillägga de, att däremot det rykte skulle hafva varit osant, som innebar att vederbörande afstätt från anspråket att få skulden betalt. Men detta rykte är icke osant. Om en afsägelse af detta anspråk än må vara formelt ogjord, så är den dock i sjelfva verket gjord genom våeran af uplysningarna. Ty ingen må väl fin nas nog förblindad, för att kunna inbilla sig, att efter den betan ens det ringaste hopp finnes att tillvägabringa ett bifall. Utskottet är nödsakadt att till sina hufLudmän inberätta, att ingen sorts uplysning finnes all få och att desse sålunda, i fall något skall ges, böra bevilja rent af i mörkret. Härigenom stärkes än ytterligare den opinion, som redan är allt för allmänt spridd, att hemlighällandet mindre har sin rot i handlingarnas diplomatiska beskaffenhet, än i räkenskapernas utscende — icke i den diplomatiska sidan af frågan, utan i den arithmetiska icke i konflikten mellan magterna Pal och Pehr, utan mellan sidorna VAn och Per — icke i fruktan att visa tillvaron af pretendenter på svenska kronan, utan i obehaget att låta se pretendenterna på kabinettskassans medel, Där ligger den verkliva ömtåligheten. enligt hvad allmänheten numera är öfvertygad; och det fir icke vidare nägon hemligliet, att denna kassa varit den syndabock. pa hvilken en hel mängd extra utgifter blifvit kastad, för hvilka man icke kunnat finna någon annan utväg, emedan alla andra stater varit underkastade revision och offentlighet. I längliga tider hafva t. ex. löneförbättringar blifvit tur kabinettskassan tagne, icke blott åt Utrikes Statsministern, utan äfven åt Statsrädets öfrige ledamöter (en eller högst två lära hafva undanbedt sig den olagliga förmånen). Om detta än icke stigit till mera än 30 a 40.000 R:dr om äret, så har dock genom utgiftens fortsåttande i lö a 20 är en rätt nätt summa af ba 800,000 R:dr frängått kassan. Lägger man härtill ett par absolut onödiga ambassader, så är hela bristen funnen, ja mer än hela bristen. ITy om än kröningsambassader må anses af gammal häfd påkallade så bade dock Sverige ingen sorts, ens artighets-förbindelse att lata representera sig vid den för svenska nationalkänslan vidrigaste fete, som någonsin funnits , eller Alexander-kolonhens aftäckning, ej heller ati genom utskickade illustrera ett ryskt lustläger vid Woznessensk, ej heller att skicka sin Utrikes Statsminister på en mäklareresa till London Å:ce Å:c. Nej, här ligger den ömtåliga punkten. En och annan må hafva låtit dåra sig — eller låtsa sig vara