tterligare Insändt pen känslofulle Resensenten af Herr DAuberts Konsert fick, ganska rättvisligen påä pelsen för sin abgeschmakt öfcerdrifnasockersötn och med osvenska kryddor anställda rökelse; med hvilken tilhättavisning visserligen alla känslofulla själar af båda könen äfven blifvit belätne, Lindrigast sagdt, var resentionen i det hela uppfylld af svåfvande tankar och kaotiskt innehåll. Herr DAubert utmärkte sig annars, utan all fråga, ganska mycket, på sin Konsert: Det vet han bäst sjelf; ty hvem (det mäste man opartiskt medgifva), i vår goda Stad, förstår bättre bedömma detta, sn Herr D? Men äfven för prosanare öron och ögon tyckes han hafva vunnit både i sitt Spel och Konstnärs utseende. Han utmärkte sig icke stort mindre, och det i dubelt afseende, på den fattige, blindfödde. Flöjtblåsaren Vleddels Soiree, der Herr D. efter mycken persvation, änteligen skall lofrat spela , men lätit vänta på sig nära 2:ue timmars tid, till stort bekymmer för den olycklige Konsertgifvaren, och, troligen, icke ringa förtrytelse för Herr vleddele — om icke aldeles så stora som Herr DAuberts, dock lika mycket Respcktiva — Publik, å hvilken ssednare ätminston e Herr D. kanske, för gammal bekantskap skull, hade bordt fästa något afseende. Ulerr v. skall. dagen derpå (i sin blindhet) för en och annan hatva beklagat sig öfver detta H:r DAuberts hjertlösa och förnäma dröjsmål, samt derom yttrat: att högmod vore den farligaste klippa, som konstnären, på vandriugen till sitt förlofvade land, hade att öfverstiga, och att det vore en mindre förlust för konstnären. att vara blind på ögonen, än att icke kunna se med — hjertat. — Utom denna inre syn blifver, beträffande Violinisten, hans lilla trälåda (Violinen) icke riktigt magnetiserad. upptäcker inga underbara naturhemligheter, och förmår Konstnären icke, att fullt lösrycka tonen ifrån verktyget, den blir icke rigtigt utkläckt och skiljd från sitt skal: Prume (och till och med Andreas Gehrman på sitt större instrument. Violoncellen. det han beherskar såsom en Jette kastar boll med en dverg) befriar honom (tonen) ifrån allt anhang och bismak af stråke, striäng och resonaus-botten: det blir lefvande språk och deklamation, i stället för oartikuleradt ljud. Men allt detta kan icke ske, om hjertats fFesonnausbotten, i egenkärle 4 kens kolera — solsken, sönderspruckit. Det är vackert, — , att höra mekanisk färdighet; Dercfter kommer den utomordentliga säkerheten, och sednast denna trygghet, bvarmed den äkta. stora Virtuosen sväfvar öfver de mekaniska hindren, liksom på vingar. Men hjertat, hjertat och det anspåkslösa, om sin egen storhet nästan medvetslösa sinnet skola uppbära dem. A. T.