Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1841, sida 1

s:0:30333g3g3nnnn.::iii — AREAN vertaga Riskopsgöromålen? Att det går an derpå har man många exempel, och det mest talande i nuvarande Erkebiskopens Herr fader, aflidne Biskopen och Domprosten i Götheborg, J. af Wingård, högvördig i åminnelse. Hsarför kunna ej de äldsta, Krigs-, Hofrätts-, Kammaroch KammarRåtts-, Kommerceoch Bergsråd äfven öfvertaga befattningen att sitta i presidentslänstolen? Att det går an hafva de långa extra och ordinarie ferierne bevisat. Hvarför kunna landshöfdinge-åliggandena uppfyllas af embetet, d. ä. Lands-sekreteraren och Landskammereraren, då det dock så ofta och långe sker, utan mehn för tjensten eller det allmånna, ja, under hela riksår? Vi veta väl svaret; men kunna ej gilla det: Regeringen behöfver politiska verktyg. Just för att afskassa dylika obehöriga mellanting mellan regering och folk, hvilka endast borde finna en politisk beröringspunkt genom representanterna, borde dessa aflysa dylika embeten. Om hofvets örontasslare vilja vi ej ens tala. Det år en ohyra, som följer med monarkiska systemet, och mäste slutligen ändå i det hela rätta sig efter ciril-listan, hvilken dock borde inskränkas så, att den, så litet som wmöjligt, gåfve tillfälle åt dylikt ogrås att frodas. Öfverhufvud vore det väl en pligt att söka förskaffa ett fattigt folk, sasom svenskarne, en regering för möåjligast billiga pris. Men, som sagdt är, oaktadt visserligen ej allt skett i besparingsväg, som kunnat och bordt ske, så har tendensen att spara dock varit påtaglig vid den ord. statsregleringen. Detta synes dock beklagligtvis ej vara fallet vid den extra, dervid åtminstone statsutskottet, förblufladt af den oväntadt stora bankovinsten, har gått alldeles för rundt tillräga. Vi hoppas dock, att Ständerna. åtminstone borgareoch bondestånden -ätta ett litet p derföre, väl besinnande. att man, såsom den egyptiske statsministern Josef i tiden redan lär oss, bör hushålla i den goda tiden, så att man har något öfver för den onda. Detaljerna vid representationsförändringen, särdeles hvad valprincipen beträffar, äro nu jemvälantarbetade af Konstitution-utskottet och oaktadt visserligen en hel hop kunde vara att anmärka dervid, får man dock ej misskånna den goda viljan. Saken blir väl också grundligen releverad i Plena, och vi torde då komma i tilltälle att vidare yttra oss derom. Med visshet seta vi äfven, att Dokt. Thomander reservationsvis uppgjort ett helt eget representationsförslag som troligen kommer att tagas i behörigt betraktande före sakens slutliga afgörande. Något hvarför man, enligt vår tauka, ej allenast för bondeståndets utan för sunda förnuftets skuld, isynnerhet bör taga sig till vara, är inrättandet at tvenne kamrar på andra grunder än de norska, eller dem vi redan flera gånger omnämt: pröfningsnämdens väljande utur allmänna nämden. Endast på detta sätt kan en enhet uppstå. hvaraf man vågar hoppas de bästa resultat för framtiden. Ett motsatt handlingssätt, eller tvenne kamrars organiserande genom någon slags företrädesrättighet, skulle endast splittra representationen och nativnen i tvenne i stället för i fyra delar, och derigenom vore ej särdeles vunnet. Förslaget till folkskolor är nu också under Ständernas öfverläggning. Äfven detta har, oaktadt sina obestridliga brister, — och hvilket menskligt verk är utan sådana? — en vacker tendens och alltför mycket borde ej lappas och skarfvas derpå, om man ej alldeles vill förstöra dess enhet. En fast skola i hvarje socken är väl oeftergifligt. Besinnas, i vidlyftigare socknar, en eller flera ambulatoriska derjemte nödvändiga, så må de inrättas; men utan en fast skola kan undervisningen ej heller få behöring fasthet. Läroämnena synas oss rigtigt bestämda. Deremot bör ej så mycket skyldigheten att besöka skolan utgöra en polissak, som sastmer skolafgiftens betalande en ordentlig skatte-kyldighet, vid en vias ålder, såsom mantalspenningar vid en annan; begagnandet af undervisningen kommer sedan nog af sig sjelf; ty endast i högsta nödfall torde en rättighet blifva obegagnad, för hvilken man kontant betalt. och nu torde vi -å der temligen hafva redogjort för riksärets resultat. Det har just hvarken varit rikhaltigt eller mångfaldigt; dock visar sig fliten och den goda viljan, med få undantag öfverallt, och man har således allt skål för det bästa hopp för framtiden, endast hufvudsaken: en förnuftsenlig representationsförändring genomdrifves. Regeringens overksamhet i de vigtigaste saker är deremot högst nedslående. Ingen ledning finna representanterna af densamma utur det chaos hraruti en mångårig villervalla försatt sakerna; ingen slags säker utsigt för ernåendet af det mål, hvarefter de sträfra: reda och rätt; ingen slags ens aning om regeringens sanna, verkliga åsigter i nationens vigtigaste ämnen: Näringsfrihet, tull, lagar, representation o. s. v. Skall man fra da ck allada Afar;:inha dan 22