för notvexhngar, hotelser och interventioner af de förskråckliga ministerbusarna, de stora magterna, hvilka uti hans bok framstå såsom verklige Konstitutions-censorer åt de stackars små folken. Spanien ick under för det Monarkerna icke vilja veta af enkammar-system, säger han, under det han försäkrar att tvåkammar systemet med ärftliga pärer. är ett väldigt skydd mot enväldet. — Norge har kunnat bibehålla sin enkla författning, blott genom Sveriges skydd; hade det tvåkamrar synes det honom förmodligen ej en gång behöfva detta. Walmans korporationen är honom vidrig. Han vill direkta val, af 50,000 valberättigade på nära 4000 Srenska qvadrat mils yta: hoc est 12 på milen; och rösterna afgifvas helt beskedligt, vid lägligt tillfälle, förmodligen öppenhjertigt anförtrodde i Kronofogdens eller Länsmans ointeresserade händer. En pröfningsnåmnd? har stött hans öra; ty ingen må pröfva annans beslut, utan blott biträda eller afslå det; och ett Öfverhus, valt af Adel, Prester o. s. v., ett sådant kan allena föra landet sällt; det är bildningeus, sjelfständigsjetens representant, — och folkets representanter kunna blott och bart bevaka materiella interessen. Med ett ord: ingenting duger af hela det afgifna förslaget; och fastän Utskottet, som man vet, ändrat det, samt det sist omarbetade icke hunnit till London och tillbaka, kan jag försäkra, att oaktadt dettas tvåkammar-tillstymmelse och direkta valsätt i Städerna m. m., är ändock kabinetternas dom fallen öfver vårt oskyldiga försök att slippa gå på fyra; och ingen räddning finnes, om vi ej vilja lyssna till deras röst. som sett huru väl folkets angelägenheter vårdas af the Peers? och les Pairs.? I öfrigt är arbetet icke utfördt utan en viss talang, som här framstår bjertare än i Grefve B:s förra skrifter, att med ständiga vexlingar af lefvande och spökbilder, från Stora Britannien och Gallien, törvrida synen på oss stackars enfaldiga nordbor, Vi åro alldeles ohjelplige som tro, att det allmänna förtroendet på en qvadrat mil lättare banar sig väg, att deltaga i de offentliga angelägenheterna, genom ett i allmän sammankomst gifvet uppdrag till ett ombud (Valman), som röstar öppet, så som han utrönt allmänna meningen vara om den lämpligaste riksdagsmannen, än om han skall vandra löske till en antoritet för att sticka denne i näfven en namnsedel, som, i brist på ingifvelse i hemmet, han möjligen heldst skrifver efter dicttamen. Vi kunna alldrig annat än ådraga sandet krig och pest och dyr tid, då vi ej kunna begripå, att för folkets väl det skulle vara längt bättre att de män som äga dess högsta förtroende, få ilngn och ordning radslå samt slutligen å dess vägnar besluta: alltid under förutsättning, att ett möjligt misstag nästa gång kan rättas , än om en hop af Regenterne och Hofvet och Domkapitten, och lånade magistrater m. fl. till lifstidsvänner utsedde patroner skalle äga att hindra hvarje folkombudens steg. förändra eller upphäfva hvarje deras beslut. Vi gå Nordens förstöring till mötes, da vi anslute oss till de gamla enkla institutioner. som af ålder visat, att de varit i stånd till att, i trotts afalla hinder, förbättra andan hos nationen. Vi. som skådat huru värt Bonde-Stånd, oaktadt den splittrande prohibitiva regerings-konst, som hiitills hindrat det att vålja på någon enda man ur annan samhällsklass, gätt till ständig förbättring af sina riksdagsmannaval, och i denna stund redan visar tjugu till trettio individer, som med heder kunna deltaga i rätt inrecklade öfverläggningar och lemna sakrika, mogna och allvarliga räd, vi — dömma Scandinavien till evig ofärd, om vi slute oss till Norrmännens redan pröfvade och oss ej främmande representationsform. Må den tro det. som vill; men mängden afSvenska folket tror det icke; och i dylika ämnen utgör folkets tro dess lycka. KK KR