Korrespondent-artikel. Stockholm, den 22 Febr. Skulden är ännu allt jemnt det spöke, som grasserar vid Riksdagen, i tidningarna, i enskilda samtal, och äfsen pa den Kungliga Fueatern. Pa de förstnämnde ställena är det Kabinetts-Kassans. på den sednare Mullners. Somliga pastå. att Theatern åter uptagit denna af samma -käl. som Voltaire så ofta talte om döden: för att vänja sig vid tanken derpa. Ty theatrens affärer åro. sasom man vet, så hopplösa, att regeringen sett sig tvungen att, tvärt emot grandlagens klara, imperativa föreskrift, ater bringa på tapeten ett redan formligen afslaget anslag till theatern. Och det är troligen icke blott sig sjelf. theatern vill vänja vid tanken på skuld, utan äfven rikdagsgubbarna; Skuld-tragedien och Sknld-komedien gå hand i hand. En rätt betydande skilnad existerar mellan dem, i så matto att hjelten i tragedien bekänner ärligt, huru allt samman tillgått, samt år beredd att betala skulden på det altare, som hans dystra fantasi ser, då deremot i komedien ännu hsarken bekännelse eller ens hjelte kunnat fas fram, alldra minst någon, som förråder ringaste lust att betala. Skuld som skuld, tånker man ändock: och. för att riktigt utveckla sin tanke, har theaterdirektionen de sedume gangerna skuld-tragedien gifvits, dervid häftat en liten efterpiece, kallad Prof-rolerna, som är kuriÖs nog säsowm en bild af theaterns egen ställning och af förhoppningarna på eu räddare, hvilken ?hkommer som från höjden. Det lilla, tämligen lumpna stycket (ett bedröfligt motstycke till Hjortsbergs trinmt: ?Man gör sä godt man kan, icke som man vill) föreståller en theaterdirektör i stort penningbaknip, som många äro fuller det, till och med kabinettskassor. Inkomster och utgifter vilja icke gå ihop: och mannen vet sig ingen lefvande råd. Ett enda hopp bar han qvar, nemligen att en aktör, vid namn Snell, som blifvit efterskrifen, måtte ankomma. Man vet af ingressen till hvarje riksdagsbeslut, hvad ordet efterskrifven betyder. De etterskrifae? åro ofta rätt lämplige — hafva åtminstone varit — att betala skulder och i öfrigt hjelpa, hvarhäld-t det kniber (sasom Holbergs klinrik uttrycker sig). Numera äro dock icke alla efterskrifna Snellar så snälla, som theater-direktörens Snell: och då blifver mycken tandagnisslan och ve och förbannelse. Den i fråga varande snälle Snellen kommer och hjelper all vedermöda; o, hade Kabinettskassan en sådan! En småsak, som mången skulle kanske vara frestad att anse såsom en afsigtlig coincidence. men som blott är tillfällig, består däruti, att Hr Snell icke visar sig genast såsom en, utan i fyra skepnader eller stånd: l:o en ädling. Fr Ignatius von Sunpel: 2:o dennes lårare, Monsieur Sansfagons. Den tredje och fjerde figuren äro obestämda, kanske rättare hybrida. Den tredje t. ex. år, säsom han sjelf säger, till sin religion Eckensteher (bärare, hamnbuse); och man kan icke bestämdt veta, om detta är borgerlig näring eller något annat, ehuru det visst lärer vara stads manna-näring. Så mycket om Skuld-tragedien och dess efterpiece; nn nägra ord om Skuld-komedien. Otroligt låter det väl, men är dock sant, att vederbörande ännu hysa hopp att få skulden betalt. Så pass tyckes hafva kommit i dagen. att man borde ingen ting ilrigare önska, än att få hela historien begrafren i glömska: men når det gäller pengar, då biter ingen ting; då arbetar man, såsom en drunknande. och frågar efter oudt rykte och godt rykte intet. Hos Borgare-ståndet beslöts återremiss, säkerligen genom en samverkan af dem, som verkligen önska det underliga ansyråket framgång, och dem, som vilja se saken utredd och anse det vara Ständerna ovärdigt att vinna det rätta på orätta skäl. Imedlertid är den fruktan märkvärdig. som dref oppositionen inom borgareständet att yrka bifall till ett sådant betänkande. lluru kan man hoppas framtringa öppenhet och renhet hos andra. ow man vill vinna sitt mal på smygvågar och med förevändningar? Annat än förevändningar, lumpna. föraktliga förevändningar, är icke Stats-utskottets raisonnement. Troligen skall det också underkännas öfrer allt. — A— —— a en