— — kers-lyten, såsom caikeun och småaktig vinningalystnad; uppsåtlig falskhet; naturlig feghet (en egenskap, som han åtminstone ej skall ha, så fånge faran ännu icke star med lyftad enpak öfver hans hufvud); nödvändigheten för Hr UI. att taga till fötter om aftnarna. för att undfly enskilda oförrättade (?) personers hämnd; en stor hund, som han i år skaftat sig tll beskyddare; den på björnens rygg upphoppande apan ete. etc. ete. Sädana, käre läsare, Äro de belysningar, du från Jpsala har att vänta öfver Sveriges politiska litteratur, sådaue de skäl, hvarmed svenska folket skall öfvertygas om otillbörligheten af sin nu varande opposition mot en faderlig styrelse. fade Hr Lars Hjerta icke fannits, med sina karokterslyten och sin stora humd; hade denne obetydlige notarie icke varit född 1801, promoverad 1821 och Juris-Kandidat s. å.; hade han icke lånat sig kapital till uppsättande af en halfarkstidning ; då hade det beskedliga svenska folket ännu varit — beskedligt, intet missnöje funnits, ännu mindre några anledningar till missnöje, t. ex, ingen antinationel politik, inga ouppfylla löften, ingen liqvid af Sveriges utländska skuld. intet trassel med kabinetts-kassor, ingen ting af allt det der otyget: !? Vid denna, endast på barns bedragande möjligen beråknade taktik att anklaga euskilda personer för håndelsernas oundvikliga gäng, äro vi redan så vande, att derpa icke ett ord bör spillas. Hvar menniska, som vill veta någonting, vet, att samma facta voro kända, samma principer gängse, -damma öfvertygel-e rorsästad, långt innan det någonsin föll Hrll. in att blifva publicist, och att hundrade före honom och bredvid honom kämpat i -amma syftning, som han. Finnes en politisk sats, som han försäktat och som icke många langt före honom gjort gällande? Finnas mänga facta, som ban framdragit, och som man tror annars hafva bordt blifva fördolda? Fanns intet missnöje före Aftonbladets uppkomst? och fanns ingen röst, som uttalade det ? — För att påstå något sådant, skall man vara ända till löjlighet okunnig om riksdagshändelser och den politiska publiciteten. — Eller tror man icke, att samma facta skolat väcka samma missnöje, om de blitvit framlagda af någon annan än honom? Tror man slutligen, att ingen annan än han framlagt dem? Man tror verkligen ingen ting af allt detta; man känner blott, att man är ilsken och vill hämnas. Hr H. har varit vederbörande, hvad man kallar en ful fisk?, besynnerligen derigenom att, hvad ban framlagt, bar kommit till en stor allmänhet. Han har nemligen en ovanlig ihärdighet och kombinationsförmåga, ett esprit diarrangement, hvarigenom han förstått göra sitt blad omtyckt af alla låsare, eller, om icke omtyckt af dem, åtminstone nödvändigt för dem. IIan hår visserligen mycken qvickhet; men ett infall går in genom det ena örat och ut genom det andra, då deremot ett factum stadnar och gror och bär frukt. Att de faeta, han framhaft, blifvit vidare spridda än de, som af andra blifvit afslöjade, detta är den speciella orsaken till det rasande hatet mot honom. Detta hat utbryter i de skamlösaste dikter om hans karakter och enskilda förhällanden — i skändligheter, hvarpå hans tidning eller den öfriga liberala pressen icke kan förete något exempel. Besynnerligt är imellertid. att dessa historier om Hr H. egentligen komma från aflågse orter, t. ex. Upsala, och öfverraska dem, som på nårmare håll se och åro i beröring med honom och säledes bättre borde veta förhållandet. I Upsala visste man t. ex. att han vid rabulisterierna år 1838 lät slå ut sina egna fönster; men de, som bodde bredvid honom, hade ingen aning om dylikt. Det kan lika litet vara vår mening att skrifva ett försvar för Hr H., som han kan tänka göra det sjelf. Han inser säkert, lika vål som hvar och en annan, att denna desperata ulfva-lat är det säkraste medlet för den s. k. konservativa pressen att alldeles ruinera sig i folkets omdöme, eller snarare det osvikligaste tecknet, att denna ruine redan är tillvågabragt. Med extra medel, subskriptioner o. d. kan den vål uppehållas vid ett skenlif till en tid; men att den redan år moraliskt död, bevisas bäst af det nästan epileptiska raseri, som ej vidare skyr, hvad menniskor med sans dock vanligen undvika. Vi hafva ansett oss böra såga detta, innan turen kom till oss; sedermera kunde det se partiskt ut. (Dagl. Alleh.) Itrikeas NVhfar