fran de kringdrifvande isstyckena. Saken är den, att vargarne vid den tiden bruka att begifva sig ut i skärgardarna, för att fiska, i synnerllet skjäl-ungar. Då händer, att, under det dessa fiskare äro langt ute på isen, ifriga med sitt förehafvande, lossna isfälten från land och begynva kringdrifva på hafvet. Sålunda få då ulfrarne segla i flera dagar, kanske veckor; och exempel skola finnas, att en eller annan anländt till Lifland och andra delar af Östersjöns södra kustlånder, Man kan föreställa sig, huru de arma bestarne Akola slita ondt på den oberäknade lärden, utan proviant och all sorts beqvämligheter. Hungrica år Åicke rätta ordet, utsvultna icke ens — de åro förYärda al hunger ända in på benen, så att, svart engdt. sol och måne skiner igenom dem. Pelsen är luggsliten och ger föga skydd mot luftens och golf. vets kyla. Icke underligt då, att de klaga sin nöd i de bevekligaste melodier, och att vanliga konsiderationer icke sätta någon gräns för deras glupskhet, i fall någon ting skulle råka i deras väg, som kan förtäras. Derföre vakta sig sjöfarande nogaatt komma för nåra isstyckena, emedan den annars sällan öfverträdda skyggheten för menniskor alldeles försvunnit. ock den förtviflade belägenheten tvingar till de ursinnigaste försök, Söker man på de meuskliga passionernas och tilldragelsernas skådebana någonting jemnförlikt med detta fenomen, så finner man ingenting riktigt qvadrerande förr, ån man kommer i beröring med en i trångmål driksen conservantism, Vi hafva här, i de sista tiderna, sett prof af en ursinnighet, som skytt ingenting, emedan de arma beatarne sett döden för sig, Deras eboeurer från ultraismens landlösa isbitar skulle komma håren att resas på hufvudet och mössan att falla utaf (såsom Kejsaren i China uttrycker sig), om icke förskräckelsen upplöste sig i löje. Aktar man sig blott att komma för nära de ständigt undansmältande sotfästena, så har man ingenting att befara, utan kan i största lugn afhöra sängerna. Att besvara dem kan väl icke komma ifråga; det enda vore att under tiden anställa uågra betraktelser om hvarföre och huru. Det må tillåtas äfven oss att reflektera en smula öfver de sednaste beteelserna och nödropen. Doet första, man måste observera, är den fåkunniga tron (eller det fåkunniga förebärandet af en I fåkunnig tro), att det icke år den allmänna, stora väårbrytningen, icke deu öfver berg och dalar framrusande tö-stormen, som lossat isen från land och satt de ämkliga djuren på det villande hafvet, utan att det år någon specielt för tillfället beskättig, illparig fiende, som gått och fnaskat vid strand I och lyckats spela dem det der sprattet, hraröfver de så ömkligen sjunga. Påstode de icke detta, så mäste de erkänna, det de äro lurkar, som icke begripit, hvad tiden lider, utan faritskt byggt sitt hopp på is-bryggan endast derföre, att hon varit råker under köldens och mörkrets månader. Detta kunna de icke erkänna, alldenstund de oaflåtligen proklamerat, att all verldenes vishet bor just hos dem, och att deras motståndare äro idel okunnigt, obildadt, flackt sälskap. Jemren blefve blott löjlig, i fall de måste tillsiå. det de, i sin egoistiska uppblåsthet, sett och begripit ingen ting af hvad omkring dem föregått och hvad himlens tecken bådat, och att de ville fortsätta sitt fiske för länge. Erfarenheten — uemligen så pass de förmå uppfatta heune — och det kortsynta öfvermodet inbillade dem, att handteringen skulle gå i evighet, efter som den gått så länge; och då de phgo sig bedragna, kunde de icke taga någon skuld på sig sjelfva, utan förklarade ett exterminationskrig mot den förste individ, de måtte, under seglatsen på de bräckliga spillrorua af grundvalen för för sina anspråk. Ropens ursinnighet — ty till i nera än rop skall det väl icke komma, om motö nåndarne hafra någon takt i sina manövreringar — stiger och faller med hopplösheten. För att nu komma fiåu vargar till menniskor, så vet man, att den ännu obildade eller, som är I detsamma, egoistiskt bildade icke förmar höja sig till någon allmänlighet, någon öfrersigt af händelserna såsom ett helt, utan fäster sitt hat, likasom sin kärlek, vid det enskilda. Sålunda ser man obildade ammor och barnpigor undervisa barnet, som stött sig mot spisen, att det bör slå spisen, men ingalunda att det bör hålla stöten till godo, såsom en verkan af dess egen oförsigtighet eller svaghet. Barnen vexa upp till mekniskor och, om I ckan år god, till ammor; och då lära de ut. hvad de sjelfve lärt. De eländiga principerne blifva tradition; och på traditioner trog vida samvessgrannare ån på 4 dagsklaraste sanningar, i ynuerhet om deförra bättre ån de sednare svara mot de egna fördelarne. Denna varga-olat att. sedan man försummat tidens tecken och glömt sig qvar på osåker grnnd. sjunga förbannelser öfver förmenta tillställare af olyckan och med raseri anfalla deu enskilde, som möjligen rakar i ens väg — denna barna-osat att för sin egen drumlighet slå spisen. framträdde ny-s i ett visst tidningsblad, benämndt Svenska Biei:. Skamlösheten fick der näsbränna; och bemäke Bi bar nu tagit skeden tämligen i vackra handen. Men sedermera har en lysmask i Upeala Tidning begynt vissa belysningar, i ännu mera besängda färger. Till en början har Attoubladets förläggare, Hr Hjerta, blifvit Åbelyst; och turen kommer väl till de öfriga publicisterna. Hvad får man då se belyst? — Såkerligen Hr kljertas politiska tro? Hans publicistiska tillgöranden? Så tänker den i belysare politiken oinvigde. — Nej, visst icke! Hvad som töreträdesvis belyses, är det kapital, UVarmed Hr II. skall haf— — n