Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1841, sida 2

— UAlÅ14e1 SOUL z!tt-t CAST HUHUMFKCI KAN eller bör underhandla med det illa nog, i allmänna årenden Ios oss altför vanliga konsiderations-systemet. 2 5. 4 Mom. Tryelkfrihetsförordningen stadgar uftryckligen, att af StatsUtskottats förhandlingar, endast de icke kunna till tryckning fordras, hvilka angå Banco-och Riksgåldsverkens hemliga Arenden.? Allt annat; allt som hörer CH Skattemedlens och Statsanslagens disposition, hvilken lagstiftaren aldrig tänkt sig hemlig; allt som ifrån Regering och autoriteter till denna afdelning af Rikets Ständer öfver lemnas, måste anses såsom underkastad ofientlighet; och det behöfves ej mycket begrundande för att inse. att sjelfva denna offentlighet är ett vilkor, om såvkl Regeringen som tolket skull kunna. i alla dermed gemeaskap egende angelägenheter. handla till -ambillets alimänna fördel. 9å snart denna oflentlighet upphör, försättas de handlande autoriteterna eiler individerna i ett tillstånd, som icke tillåter dem att förfara med den kraft, som de eljest skulle kanna hemta af allmänna opinionen eller af den egna öfvertygelsen. De måste sjelfva tveka att uppfordra nationens medverkan till åätgärder, hvilkas orsaker och ändamål fe sjelfve icke vilja eller få meddela åt allmänheten. Det närrarande förhållan, det med Ministerkassan är ett af de mest lysande bevisen på den sanningen, att en Regering alldrig kan handla mera oklokt emot sig sjelf. än då hon döljer något för nationen. Hade vår beslutat sig att genast meddela Rikets Stånder känacdom om behofren af de serskilta utgifter , som under en läng tid medelst lån blifvit af Kabinettet bestridde utöfser de vanlige; hade hon med tillförsigt yppat anledningarne till dessa bekof; och ej på olaglig och hemlig våg sökt att förskaffa sig medel, hvilkas användningssätt hon sedan nödgas dölja för att ej blotta alla följderna af sin oförsigtighet; då hade skkerligen alldrig hon befunnit sig i denna brydsamma ställning, och obehagen af det vämjeligaste misstroende, de besynnerligaste rykten, det bögljudaste ogillande, skulle då kunnat undvikas. Då man derföre icke kan annat än på det högsta klandra, att å regeringens sida ett så oförsigtivt och lagstridigt förfarande egt rum, kan man likväl icke annat än lika mycket ogilla, att så många ibland nationens representanter kunnat förbise sin grundlagsenliga pligt, och genom deltagandet i et beslut som kräuker hvarje medborgares rätt att taga kännedom af de offentliga handlingar som Regeringen en gång utlemnat, gjort sig medskyldig i det försok att Lringgå Grundlagar oeh oflenilig redorisning. hbvartill hlinisteren sjelf gjort sig saker. Detta handlingssätt minskar förtjensten af det allvar, hvarmed nuvarande StatsUtskottets pluralitet vägrat att låna sig till en medverkan i hufvudsaken, hvilken skulle hafva förlamat lagarnes kraft och stegrat deras orimliga anspråk , som anse allt vara tillatligt för Konungamakien. och nationen endast skyldig att anskaffa hvad som fordras för tillfredsstållandet af dennas önskningar. Reservationerna deremot öka äter säkert nationens aktning för de män, som äfven i denna del vördat grundlagarnas bud och insett nödvändigheten af en fullständig oftentlighet i allt som rörer allmänna medel. I samma stund Regeringen framlagt handlingarne för en Rikets Stånders afdelning till granskning, voro de ej långre hennes: ej längre underkastade diplomatiskt hemlighetskrämeri. De voro ett förtroende till Nationen, för att bedömma Styrelsens mer eller mindre tvungna belägenhet, då skulderna gjordes. Att utan handlingarnes offentlighet, såsom representant rösta ett ja, till betalning af dessa skulder, måste alltid blifva ett brott emot nationen ; då deremot genom denna offentlighet, h-arje representants röst sedan endast berott på hans egen öfrertygelse, och på den allmänna meningen om utgifternas nödvändighet. Att hvad jag här sagt likväl icke får så anses, som skulle någonting kunna förtaga det juridiska ansvaret för dem, hvilka lånat sig till verktyg åt detta vingleri med Stateus medel, behöfver knappt erinras. Regeringen har nyligen lemnat ett litet prot af sitt sätt att uppfatta kommunal-lagstiftningens principer, genom en resolution rörande ett inom Skellefteå församling uppgjort reglemente tör en Nödhjelps-Cassa. Det synes deraf, att Ministeren icke förmått stadga ett omdöme om huvudvilkoren för individens, menighetens och hela samhällets inbördes ställningar l till hvarandra, under den representativa Statsformen, och att vi just skulle vara lyckliga, om i detta ögonblick det vore hon, som fick organisera våra kommunal-inrättningar. Då andra tidningar upptagit sjelfva factum , torde det vara öfverflödigt att vidare orda härom. Att föredragandens, Hr StatsRådet Grubbes företag, att i Dagligt Allehanda rättfärdiga beslutet, skulle ogillas af Svenska Minerva, var naturligt. Det vore en förfärlig sak om vår, af 1807 års href, från snart sagdt all verklig kontroll befriade byräkratie, skulle af opinionen se sig tvingad att redovisa för sina motiver. Då vore hela den nimbus skingrad, hvarmed nu embets-atmosferen omgifver den. Jag skulle likväl tro, att i denna Minervas ögonnerver besrärande förnedring af Minister-värdigheten ligger ett bevis för upphöjdare tänke-ätt hos StatsRadet Grubbe 3 och jag beklagar blott, att icke hans praktiska förmåga och juridiska bildning kunna betrygga honom mot dylika misstag. Man omtalar redan andra likartade. i fråga om enskildt rätt, som äfven torde komma att bestyrka, huru det ej år nog i de offentliga embeten med enskilte dygder, enkelhet, anepråkslöshet och arbetsnit. m. m. I nå-ta vecka torde ConstitutionsUtskottets hela arbete i Representations-fragan vara på Ständernas bord. och det vore således möjligt, att denna vigliga fråga kunde blifva asgjord innan slatet af Mars. A— — — —