Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1840, sida 2

2— Ööb — — 2 MM I UftlaGSTFÄ tluningar har med pukor och trumpeter blifvit förkunnadt om svenska Adelens högsinthet och oegennytta att afsäga sig sin representationsrätt. Det vore då kuriöst nog att något närmare se till, huru med detta beslut sig rätteligen förhåller. och hvartill den stora upoffringen sig på det hela bestiger. Här i landet har man väl icke gifvit åtgärden så klingande namn, utan nöjt sig med :sjeliskrifvenhetens uphörande.? Detta vill emedlertid ingalunda säga. att Adelen, såsom Stånd. afsagt sig någon sjelfskrifvenhet, blott att icke hvarje adelsman skall vara sjelfskrifven representant. Adelen vill? således kblottj genom deputerade utöfva samma rätt, som han förut mangrant utöfvatSer man på åriksdagshistorien,3 så skall man genast finna, att Adelen på dessa sista trettie åren i allmänhet oafbrutet arbetat i de magthafvandes interesse, eller mot alla de förslag, som a-yftat lättvad i folkets belågenhet, mot all utveckling tillett friare och krafifullare statslif: mot ett verkligen konstitutionelt regeringsszätt, mot ssbesparingar och kontroller ochå garantier. Vi säga i allmänhet, ty nägra få, enstaka undantag bevisa ingen ting mot den gifna, allmänna tendensen. Hvad som någon gång oroat, fast ej hindrat, fortgången på banan, har varit en mera frisinnad och för folkets väl ömmande minoritet, som varnat Fochågprotesterat och sålunda stondom i en eller annan småsak hejdat det löntagande aristokrat-interesset i dess underdåniga beskattningsnit. En dylik minoritetji skulle naturligtvis befinnas vara en törarglig hallhake, hvarifrån den oblandade adels-andan mäste högeligen önska att lösgöra sig; och medlet är funnet uti det påhittet att vålja de medlemmar, som skola utöfva standets magt. Det är nemligen bra nog klart, att majoriteten blott väljer bland sig sjelf, och att? såledesigden opnosition, som hitintills funnits pa ÅRiddarhuset. försvinner och lemnar rum för en den aldraj beqvämaste enighet. Att ärenderne skulle därigenom gå skyndsummare, kan väl icke betviflas, emedan de tidqsödande voteringarne säkert töga komme i fråga och ae förargelseväckande reserrationerne skulle uphöra att belasta protokollerna. Sjelfva diskussionerne skulle utan tvifvel blifva knapphändiga, då inom murarne bodde blott en anda och en själ. Och hvilken blefve då denna åisjål?? — Många gånger är bevisadt, att den ojemnförliga pluraliteten bland adelen — utgöres af embetsuch tjenstemån. löntagande och ordres-tagande. Cheferne vid embetsverken, och enkannerligen vid armeen, hafva så talrika falanger af underlydande, att icke blott det interesse, som borde representeras, vore gifvet, utan älven sjelfva personerne, som komme att väljas, och i första rummet cheferne sjelfve. Den legion af subalterner, på hvilken cheferne kunna räkna, år i allmänhet medellös, så att dess upkommenderande till sjelfva riksdagen är otänkbart, utan att betala deras resa dit och vistande där; och detta är en kostnad, som man hvarken kan eller vill underkasta sig. Däremot är inkommendering t. ex. till ett landshöfdinge-residens på en dag, för att tjeustgöra vid ett val, ganska lätt att åstadkomma. Den ofelbara följden blefve således, att den nya representations-tormen lade magten helt och hållet i chefernas och vederbörandes händer. Man talar väl om Landt-adelen och den nationella gång, Riddarhuset skulle taga, blott den komme till Riksdagarna; men de stora förhoppningar, som derpå byggas, äro illusoriska. Den landtadel. som hitintills varit i tillfälle att infinna vig vid riksdagarna, har utan tvifvel utgjort det bästa elementet på riddarhuset; och dess frånvaro har lagt magten fullkomligt ide kommenderade corpsernas händer, då deremot dess närvaro (äfven då den talrikast infunnit sig) nästan aldrig stigit högre än till en respektabel opposillen. Om den någonsin ågt någon särskild betydelse, så kommer detta af det ofvan an örda förhållandet, att den fattiga och ordres-tagande landtadelen icke kunnat hitförskrifvas. Hade detta varit möjligt, så hade också hela den betydelse, man gifvit landtadel. såsom motvigt mot Sjockholuns-adelens alltid påräkneliga voterings-falanger, helt och hållet försvunnit, emedan proportionen mellan sjeltständig adel och löntagare-adel är den samma på landet, som i hufvudstaden, om den än icke kan visa sig den samma vid riksdagarna. Vid ett val kan deremot den verkliga proportionen framtråda, lika vål på ena som på andra stället. Hårat tyckes den slutsatsen icke vara otydlig, att det nya förslaget, om det antages, icke skall hafva annan verkan ån att förlama den mera frisinta, oberoende landt-adelens inflytande på årenderna och göra Riddarhuset helt och hållet beroende af regeringen, sedan valen väl hunvit aflägsna alla dem, som möjligen tillhöra oppositionen. Den enda verkligen nyttiga verkan af hela tillställningen blefve förmodligen, att det sålunda organiserade Riddarhuset snart gjorde nödvändigheten af en total omstöpning så ögonskenlig, att den på ett eller annat sätt tillvägabragtes. Detta är hufvudsumman af den omskrikna, högsinta, liberala afsägelsen af sjelfskrifvenhet. På afstånd visar sig icke, hvad som tämligen tydligt synes på närmare håll. Utländningen beundrar och hurrar, där vi skratta — — i fall vi förmå det för barm. Hvad som skulle föreställa eu concession, upplöser sig uti ett machiavellistiskt knep: magten kan bibehållas åt ståndet, utan att behöfva bibehålla de förargelse-klippor, som hittills tunnits inom det. Tämligen såker kan man vara, att, om projektet genomdrifves. inga Anckarsvärdar, Tersmeder och dylika hesvärliga ledamöter bomma att oroa det Höglofl. Ståndet med sina inkast, att ingen Fandtmarskalk ÄhÖöfver väsgriti : ing å ddarhuse behöfver vägra proposition, att ingen pa Å. 1ca