2 — — Q Från Red. Korrespondent. Stockholm, d. 15 Dec. Tull-Bevillnings-debatterna inom Rik-stånden äro ännu icke ändade och plena hållas nästan dagligen, för att komma till slut dermed. Andan i besluten år, på sätt jag redan nämnt, prohibitis; och huru skulle den väl kunna vara annoriunda i ett samhälle, der Regeringen lemnar landets hela ekonomiska lagstiftning åt sitt öde, för att fa obehindradt utöfva sitt godtycke i den ekonomiska lagskipningen; och der hela befolkningen, delad i en mängd stånds-klassoch lokal-interessen, ropar hvar ifrån sitt häll på skydd genom förbud och höga tullar, utan att besinna, att de derigenom samfäldt uppdrifva för sig kostnaderna, för hvad de behöfv för sina bandteringar, sin utkomst och sina oskyldigaste njutningar. Underligt nog. att det ej då går ännu mera bakvändt än det gär; och att icke de vigilerande ombuden för smuggel-fabrikationen, lyckas bättre än de gjort. Under det att denna angelågenhet upptagit Ståndens tid, hafva Utskotten föga eller intet kunnat arbeta. Några omröstningar i Förstärkt Stats-Utskott och förstärkt Banco-Utskott, är det enda minnesvärda deraf. Det förra Utskottet har afslagit pension åt StatsRådet Frih. Akerhjelm, men beviljat 24 lönen åt Grefre Hård. Dennå utgång, bestämd genom en så stor pluralitet, att endast 9 röster bestridde den, kan anses såsom en följd af den allmänna tron, att Grefve Härd, ifrån ett visst håll, som alldrig visat sig synnerligen skonsamt i fråga om offer, var ämnad att blifva ett sonings-ofler för den så kallade koalitions-planen, hvilken man ändtligen nu fått bättre reda på. Då Grefven var medellös och ägde en talrik familj, ansågo sig representanterne icke kunna tillata en sädan intrig att utspelas; och de 9 rösterna i minoriteten voro de mest devouerade af Adelns hoflista. Ja! man har ou börjat få litet reda på sammanhanget med den rysligt tillämnade koalitionen. Det är ungesär följande: I På souper hos en då högt uppsatt embetsman, hade sistl. är, en lång tid före riksdagens början, flere personer kommit att tala om den stundande tidens utseende och Riksens Ständer. Talet hade blifvit ledt på den allmänna ställningen. och, i följd af de gjorda betraktelser ang. Riddarhusets position till nationen, bade samtalet fått ett ökadt interesse för nägra personer, hvilka såsom ledamöter af adeln ämnade deltaga i riksdagen. Man hade börjat alltmer oförbehallsamt yttra sig ang. riksdagens blifvande hufvudfrågor; ang. behofvet, att en sammanhållning incm oppositionen gaf ökad vigt åt den förändring i styrel-e-personalen, som alla redan då insågo nödig; och man vidrörde till och med nödvändigheten af att anordna Adelns Utskotts-val på ett sådant sätt, att oppositionen i Borgaroch B onde-Stånden understöddes, i stället att såsom 1828—30 alldeles nedtystas af Adelns. Preste-Ståndets och några vunne Bönders röster i Utskotten. Några par öron åhörde detta, med ett helt annat slags intresse än de talande; och — de peolitiserande personernes ställning gjorde discussionen ännu mera betydelsefull, på ett visst häll; emedan på sätt jag nämnt, några dåvarande högre embetsmän deltagit deriHär var ingenting att försumma. Det är en gammal taktik, att beldre förekomma än förekommas. Och man kände nog så pass till den gamle Adam i Svenska Naturen, att ingenting kunde lofva så god framgång emot alla dylika planer, som att göra de personer misstänkta, hvilka, såsom först uppfattande iderna, sannolikt bäst vore i stånd att utföra dem. Det fanns då i Stockholm en annan uppsalt Embetsman, sjelf icke adlad, och som emellan fyra ögon alltid anspeglar en synnerlig antipathi mot Adeln, eller Åristokratien, då han anförtror sina hemligheter och sina bekymmer åt sina underordnade ofrälse handtlangare; och denne var klippt och skuren att bereda hvad som, behöfdes. för att kasta fram tvifvelsmål och falska beskyllningar emot personer. Det är en som jemnt sett i syne konspirationer och demagogische Umtriebe; han kunde väl ej betvifla, att om Frankrike kunde tala om en Koalition, man borde hafva en sådan äfven i Sverige — och denne var då derjemte ledaren af den Burean d Esprit public, som, i trogen efterbild af den franska, bar till föremäl att förse de loyala ibland landsorts-bladen med artiklar, hvilka skola uttrycka andan i orterna, sådan central-regeringen vill hafva Jen. På detta sätt en ledare af det slags allmän