Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1840, sida 1

3nnnn L—T—cät —— den enda auktoritet, som är öfver dem. åÅsven tillint tvöres, då proposition vägras å sjelfva dess yteranden. Man kan tänka sig det fall, att Adeln eller Presteståndet yrkat proposition, oaktadt sina talemäns vågran; hjem skulle då dömt mellan dem oh deras stånd? manne samma Utskott, hvars atgärd de tärklarat olaglig? och om detta begatt den oformligheten att döma i egen sak, så kunde ju talen-ännen vågrat att föredraga äfven detta yitrande. i En aunan händelse kunde inträffa, som i ännu skarpare dager visade grundlagsvidrigheten af dessa vägringar Yå Utskotts-betånkanden. Två eller flera talemän kunna vägra proposition a samma utlätande. men blott det ena ständet yrka derpa, det andra icke, d. 29. 8 det ena vädja till Constitution-utskottet. det andra icke. Antag nu, att Utskottet dekreterar, att det vädjande ståndet har rått, och att dess taleman således måste göra proposition; hvad blifver da följden ? skall den, hvars utslag icke blifvit ötverklagadt. ställa sig domen till elterrättel-e? Detta vore då åtminstone en komplett formvidrighet; tvisten mellan det ständet och dess taleman hade icke ens officielt kommit till Utskottets kunskap; och antingen måste en underkasta sig ett om en annan fålldt utslag, eller ock den olagligheten kanna inträffa, att tre stand ensamme diskuterade och beslutade i eft ämne, men det fjerde nedlade sin röst. Något gällande beslut kan så aldrig upkomma, hvarken till bifall eller afslag. Den klara följden af. dessa ovedersägliga sanningar är då, att propositions-vägran icke kan äga rumi fråga om hvad som föreläcges alla stånden på en gång, d v. s. Kungliga propositioner och Utskottsutla tanden. Också -äger grundlagen (55 S. Rikadag-Ordningen) att Ltandtmarskalk eller taleman ej äga vägra proposition, utom då en väckt — saledes icke en af utskott diskuterad och beredd — fråga bokstafligen strider mot grundlagen. Detta eller? tyckes visa, att frågan rätteligen icke anses förekomma i flera ån ett stånd, d. v. s. att hon är en enskild, ännu icte diskuterad, icke ens remitterad, motion. Om meningen icke vore denna, så skulle den ofran beskrifna orimligheten kunna upkomma. Ingen kan inse. hvar allt detta slutar. Föga hopp år, att nationen i längden nöjer sig med en sadan sakernas ställning , der icke ens svenska folkets representanter, hurudana de nu må vara. utan ett par al regeringens representanter hos dessa ständer bestämma, huruvida något skall ske till nationens lättnad och tillfred-ställelse. Och om ändock fraga vore om något s. k. framrusande? , om några vilda, kullstörtande projekter, hvarigenom en statsmakt. ett stand, en korporation eiler en enskild kunde saidforas, rättrisans gang störas, statens Ingn eller bestånd sättas på spel! Men nu var ingen ting förlärligare föreslaget, än att nationens ombud borde till Konungen framföra önskningar, som nationen långe hyst, och det utan ringaste förolämpning i form eler uttryck. Att för en dyhk bagatell advocera sig ifrån grundlagens klara föreskrift är ömkligt. Tror man sig da kunna qväfva den allmånna rösten derigenom, att man genom ett par verktyg hindrar henne att formligen komma fram till thronen? Tror man folket vara nog dumt att tro, det dess önskningar icke äro kända, blott ingen kan framvisa ett ossäcielt dohun ent, om hvilket kan juridice bevisas, att det tran Kommit? Eller hurn star det tillsamman att predika om beredvillighet att lyssna till folkets röst, blot: den låter höra sig genom lagliga organer, och sedan genem ett par devonerade verktyg lägga hinder i sågen för detta lagliga uttalande? Detta ständernas sammantiäde borde få namn af Vägrings-riksdagen. Stånglerne vägra anslag de tva första standen vägra voterings-propositioner och deras talemän vägra proposition aå betänkandeu. Männe icke nationen slutligen skall vägra att erkänna dessa stånd för verkliga representanter? I allmänhet kan man säga, att ingen ting så mycket. som de sednaste riksdagshändel-erna. skall paskynda en representationsreform. IIarmen stiger med hvar dag. I medlertid säges modet växa. På två stånd är man riktigt säker; och i det fjerde hoppas man på omvändelser. bara tiden blir lang och gubbarne tröttna. Conferensen hos IH. E. Riksmarskalken ledde till ingen ting, emedan den icke kunde leda till det enda åsyftade: penningar. Concessioner och försoning var säkerligen endast en skylt. LLLA DA TLA Ut — SE 3 2 rikes Nyheter. ——-—22 RUA EA