Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1840, sida 1

Korrespondent-artikel. Stockholm d. 17 Nor. En ganska kuriös strid har nppstått mellan Hof-Jägmäåstaren af Ström och Rikadagsmannen v. Zweigbergk, ömsom kärande och svarandet, såsom domstolar uttrycka ig. Den förre beskyller nemligen den sednare för ohemula angifvelser och cealomnie; den sednare apger förhållanden, som, om de äro sanna, kasta en besynnerlig skugga på en under hans kontrapart sorterande förvaltning. Högst eget är, att bägge äberopa handlingar. och det med en tillförsigt, som prima facie tyckes utesluta all tvekan. Enderas handlingar måste således vara otillförlitliga; ty att så olika läsa skrifvet, skulle i sanning passera raljeriet. Notarius Publicus har ändtligen blifvit inblandad i saken; och han har intygat, att Hr af S. företedt räkenskaper, som bestyrka dennes upgifter. Vi tyckas väl således böra t ro, men kunna dock svårligen öfvertygas, att en dylik form för råkenskapers revidering och verificering icke är något besynnerlig. Finge den gälla, så skulle våra statsrevisioner, äfven som Kammar-Rättens arbeten, blifva ganska lätta och knapphändiga. Den redovisande toge blott ett notarial-betyg öfver slutsummor för hvarje detalj — eller möjligen blott för det hela, hvilket vore ännu beqvämare. Men det förhåller sig med råkenskaper, som med vers: det är i dessa icke synverligen upplysande att blott se rimmen; det där, som ligger mellan rimmen?, kan, enligt Lidstrands påstående, skämma bort allt ihop. Så är det äfven med räkenskaper: slutsummor uplysa föga: och det, som ligger mellan dem och förbereder dem, kan ofta ge råkenskapen ett belt annat utseende. Om detta kan en Notarius Publicus icke ge intyg på annat sätt ån genom — vidimation af en komplett afskrift. Fullständig och nöjaktig vederlåggning tyckes således Hr af S. icke kunna åstadkomma på annat vis, än genom att göra räkenskaperna i deras helbet tillgängliga för allmänheten, eller åtminstone för Zweigbergk. Så länge detta icke sker, skall mängdeu alltid tro, ati det finnes något flag i det hela, någon ting som man vill dölja och behöfver dölja. Om det däremot sker och z. befinnes hafva farit med falska uppgifter, då återstår den frågan, hvarifrån han fått dessa falska uppgifter. Icke synes det troligt, att han rent af diktat dem, ty detta skulle, det mäste han sjelf inse, compromettera honom mer än skäligt. EIuru de otilllörlitliga räkenskaperne kommit i Z.s eller hans vänners händer, ligger änpu i dunklet. Det måtte väl icke hafva varit en snara? Ett vän-stycke är det visst icke; få nu Se, om det icke kunde vara ett o vän-stycke. Zweigbergk har väl afgifvit, i måndags, ett ytterligare svar, men som icke tyckes mig i det hela förändra ställningen af frågan, utan blott referera till hans redan citerade handlingar och för öfrigt gör ett slags jemkningsförslag. I denna debatt har en sak frapperat mig: jag tyckte mig kunna taga för afgjordt, att de liberala tidningarne borde luta mera till Zweigbergks fördel än till hans motparts. Imedlertid infördes den enes skrifter lika hastigt och beredvilligt, som den andres, Detta måste förundra mig, då jag af den outtröttlige hamiletiskrifsaren von B. blifvit öfvertalad att tro, det de liberala bladen beredvilligt införa anfall mot vederbörande, men icke desses försvar, åtminstone icke ntan stympningar och anmärkningar och noter. Jag efterfrågade då förhållandet och blef försäkrad, att denna beredvillighet icke var något ovanligt. Men tillika blef jag öfrertygad. att Hr v. B. och hans ordinarie eftersägare visst icke skola af detta exempel eller hundrade andra låta afhålla sig att lika srimodigt uprepa samma läxa. En rättegång har begynt spöka, som visserligen icke i sig sjelf innebär någon ting synnerligen mårkvärdigt, men som genom sina acce Soirer ger anledning till egna nog betraktelser. Man påminner sig, att under rabulisterierna här år 1838 idkarne af en viss näring voro utsatta för misshandlingar och fönsterutslagningar. Detta skedde visst icke af någon brinnande gudaktighet eller sedlighet hos rabulisterna, utan blott därföre, att dessa näringar (nya eller rättare, sedan 30 års hrila, restaurerade) ansågos gynnade af vederbörande. En af restamatörerna, vid namn Arenander. som vid Skeppsbron för