vu hakligast i en allför ringa, och genom öfverflödiga behof bortskämd arbetsklass. Det torde dock vara betänkligt att söka föröka denna arbetsklass, utan att en förbältrande förändring i uppfostran till moralitetens, årbetsamhetens och förnöjsamhetens öefordrande går I bredd dermed; ty eljest fritkta vi, att fattigklassen kommer att förökas i stället för arbet-klassen. Men som arhetslönen hvilar tyngre på våra konstprodukter då på ändra länders, så ligger detta, som vi tro, uppenbart isynderhet deruti, att vi för en lika gumma uträtta vidå miudre. Machinernas bruk ersätter i många liäånseenden ofullkomligheten i menniskäns arbete: men även till detta arbet-sätt måste monniskokraften med duglighet och ansträngning räcka handen, och dessutom sfiunas så oändligt manga saker, hvilka endast genom menniskohänder kunna frambringas. Det är en utomordentligt glad syn, att rundt omkring sig seså mänga anstalter oth inrättningar framstå till törvärfvande af kunskaper och insigter till det materiella lifvets sysslor; men det förekommer oss ändå endast halfgjordt, om vi ej tillika sro betänkta, att gifva utöfningen all den lättnad och fullkomlighet, söm äro nödrändiga, för att kunna mäta sig med titländniagens alster af samma slag. Skall det väl tjena till något, att hafva ett stort antal utmärkte Polyteknici, utan att vara i be ittni ig at dugliga, öfrade och snabba arbetare. Denna sraga antaga vi; måste otvifvelaktigt besvaras med nej; men i detta vigtiga afseende ha vi ej sett nagon förhallningsregel afhandlad ännu mindre bestämd; i Om göromalens gång hos regeringen och det offentliga lifvet, af en eller annan orsak, är långsam, obeståmd eller overksam, så verkar det oundvikligt på folkets karakter och särdeles på dess liflighet och arbetsamhet. Med öfvertygelse om långsamhet i regeringsärenderna fortplantar sig denna langsamhet till alla nationens företag, likasom när ett barn eller en tjenare, då de se sin faders eller sin herres långsamhet. dröjsmål och uppskäutning i utöfvandet at sitt kall, ocksä tillegnar sig samma långsamhet, dröjsmål, uppskjutning. Exemplet sinittar och likasom förebilden år den verksammaste undervisning för individen, så är den det ätven för folket och utgör derför en vigtig del af dess uppfostran, hvilken är ett at styrelsens vigtigaste åligganden, om den vill göra anspråk på den benämning af saderlig, den så gerna vill tiliegna sig; — men kanske blott för att aga sina barn. Och betrakta vi gängen af råra offentliga angelägenheter ifrån ständernas till länsmannens göromal, huru bedrifvas de? Riksdagarnes längd och ringa resultat äro ett ord-prak, råttegångar, äfven de klaraste utdragas i decennier ocli mången brottsling får smäkta i åratal, innan ens hans straff blir bestämdt; Samma förhållande är med de enklaste ansökningar, med offentliga arbeten, med allt hvad som företages för offentlig råkning; de vigtigaste embeten förblifva obesatta i åratal och tillsvidare-, uppskjutnings-systemet har gripit så ikring sig. att alla statens organer hota att qvåfras under högar af hopade göromål, oaktadt den hår af extra och ordinarie embetsmän, som suga musten ur statskroppen, utan att ändå, i anseende till mängden, hafva nog. Redan ett sadant förhallande vore tillräckligt att försiöa folket, som ser att det ej bar ringaste stöd för sin verksamhet hos regeringen ); men det fiunes äfven andra orsaker dertill. Vi hafva redan nämnt klimat och sjelfva näringsmedlen blifva ej utan inflytande. I ett land der ännu så godt som ingen fabrikseller manufakturdrift finnes, är befolkningen vanligen fallen för långsamhet i sina rörelser, föratagan åaa och bostat och i det hela mindre arbetsför. Det fattas densamma från barndomen ihärdig och ständig sysselsättning, och deraf följande öfning, vana, färdighet, lu-t och ihärdighet, samt träzen arbetsamhet, som är så välgörande för sinnet. Betrakta vi nu nordboens och särskildt sår na ionarbetsförmåga, efter dessa allmänna grundsatser, sä kan den endast vara högst ofullkomlig. Hurn skall man da kanna väcka och höja den? Att verkställa detta medelst enskilda, för oss sårskildt passande fabriksanläggningar skulle visserligen, om också ej vara alldeles förgäfves, dock vara för aflägset till sina verkningar, för besvärligt och otillräckligt. Sadana anläggningar skalle just hafva att strida mot följderna af folkets bristande arbetsförmåga: de skulle ej vara omfattande nog, för att göra öfning och vana till arbete allmänneliga. och framför allt, de skulle ej förmå att göra arbetsifrern och arbetslust till ett framträdande element i folklifvet, i det de ej, såsom i andra länder, kunna sysselsått: nåstan hela allmogens barn från den tidigaste alder, hvarigenom arbetsamheten tilltager, näres och trifves hos individen och sammansmälter med dess väsen för hela lifvet. Dessa brister anse vi nödvåndiga atis efter förmåga, afhjelpa. (Forts.) 2) Alla lånj och penningennderstöd åära ett intet mot frihet för sin verksamhet och ra-khet i göromålens ogsna cam afta gAtta on I haA. mad sen