ningarne icke aftrycka bennes artiklar, Åtven hon är icke främmande för koalitionspladdret och tyckes inbilla sig, att de stora arbeta för koalitionen. Så länge en nation har egentligen ett mål att sträfva till, en stor strid att utkämpa, så länge plägar dess publicitet gruppera sig blott på två linier: framsbridandets och motståndets. Nyanserne inom l. valdera försvinna, och de obetydliga tvistigheterne n:ellan dem, som i det hela sträfva till samma mål, glömmas eller åtminstone gömmas, till dess den stoa saken är afgjord. ÄÅtven med anledningar till enskildt missnöje, ja till tillrättavisningar i enstaka punkter af den offentliga verksamheten, lemna arbetarne för samma sak hvarandra oantastade, tills det stora, gemensamma interesset är tryggadt. Så ser man förhållandet i andra länder, där publicitet finnes: och motstäåndspressen äfven hos oss iakttager samma taktik. Harn kommer det då till, att rörelse-pressen företer en så fullkomligt motsatt politik, eller rättare en så fullkomlig brist på politik? att den ene, som afficherar kärlek för retormer och framskridande, ouphörligt naggar och söker sönderslita den andre, utan att besinna. huru mycket den gemensamma saken därpå kan lida? Frågan är vidlyftig, och vi vilja icke nu försöka besvara henne. Imedlertid torde kunna med tämlig trygghet antagas, att vår obetydliga vana vid politisk diskussion och politisk verksamhet hittills utgjort eft skäl till det bedröfliga fenomenet, och att ätskilliga allt för mycket ungdomliga lynnen inblandat sig iden offentliga diskussiopen. Safunda hofra vi sett det stygga skådespelet af enthusiaster. som gått ända till gränsen af vildsinthet för fribetens sak, men sedermera. af bitterhet mot en person, kastat sig i armarne på friheteus afsvurnaste fiender och tjenat dem med hvad som påfordrats, utan att besinna, hvad bruk de nya bundsförvandterne skulle göra däraf. Denna mildare förklaring antaga vi, ehuru mången säkert skulle antaga en annan. Fr an ——