——— Utdrag af bref från Stockholm — SFedan jag seuast skref har jag ett par gånger hör Violinisten Pruise. Jag ångrar att icke förut ha begagnat de tillfällen jag haft att höra honom — och da jag sagt detta har jag ocki allmänhet uttalat mitt omdöme öfver hans virtuositet. Vill ni veta något specielt om hans spel, så far jag hänvisa till vara tidningar , der domare, tvifvelsutan fullt kompetente, afsagt sin dom ösver hans koustuärsvärde. Jag, som ej tillhör yrket, och alltså ej är kompetent att döma, kan endast säga mitt tycke: jag tyckte att hans ton ej alltid var så ren och hlangfull som jag väntat, och att han härutinuan stod efter Pott; hans forte var ej lika lyckligt som hans piano; men hans föredrag var i högsta matto utmärkt och själsfullt. Det var sann, verklig känsla i hans spel: ej det vanliga koketteriet. — Hans här gifna kompositioner voro — om det tillates mig att begagna den gamla examenstermen ratione etatis goda och lofvande; d. v. s-. förträstliga för alt vara af en 23 ärig virtuos. fade de tillhört en gammal mästare, skulle jag anmärkt att de temligen brusto i helgjutenhet och sammanhang; äfvensom att de icke voro rika på melodi och uppfinning, och utt fattigdomen i desse stycken icke kande öfverskylas at briljant instrumentering och briljant exekution. Skada att Hr P. på sin sista Konsert cj lät höra annat än egna kompositioner eudast med undantag af ackompagnementet till arian ur Ryno. Det är först efter att ha hört saker ur olika skolor föredragas, som man behörigt kan uppskatta en virtnos. Jag har emellertia hört nog för att veta att IIr P. är verkligen musikalisk, utan den der vanliga ensidignelen , hvilken blott i en rigming kan gå sramat och derföre vanligen stelnar till muner. Genom ensidiga studier har eljest mången konstnär fallit. Sa den här förut så utropade Pott: jag har hört flera kännare — acribland en med europeisk namukunnighet — försåkra att Pott för 8 a 9 är sedan, då han första gangen besökte Stockholm. i verkligt musikalisk mening var vida större artist än nu. da han efter flerariga studier åter besökte oss. Och så gär det ined de fleste: de som med ren känsla, oegennyttigt och slärdfritt studera sin konst, blifva allt färre och färre. D — —S —k 97.