Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1840, sida 1

våg till nationens öfvertygelse och uppmärksamhet. Det har kunnat lyckats hittills, att kasta sig öfver hvarje rykte, som uppträdt och med Svenskt sinne och redlig vilja sökt att blotta missbruken, antyda bristerna och mana för antagandet af ett annat styrelse-system; det har kunnat gå an, att söka väcka misstroende mot afsigterna, tvifvel om förmagan, och aftind till deras hos folket vunna förtroende. Dessa konster äro likväl nu upptäcks te. Allmänheten har sett, hvilka af de på sadant sätt genom hyrda författare och publicister törtöljde personer, likväl efter deras förmåga i ett samhålle som lemnat alla sina ledande krafter i en central-styrelses händer, handlat med rent nit och ståndagtighet för sina medborgares sak. Allmänheten har sett nya uppstå; som med god vilja och förmåga egnat sig at denna sak; och de aftall öfver hvilka nationen har att beklaga sig, hafva så till vida gagnat densamma, som de i tid bevarat henne från förråderiets svärare följder och vant henne, att med besinning pröfra, hvilka hon framdeles skall skänka sitt förtroende. Tiden börjar altsa vara mogen till antagandet af en helt annan princip för betordringarne eller rättare för valen till de ledande platserna i samhället, än Nådens, bördens eller den ofta ensidiga embets-verksamhetens. Det later sig ej mer betviflas, att de mån, som skulle båst kunna uppfylla rådgifvarekallets fordringar i detta ögonblick, äro de, som tillika åga förtroendet at den valda delen inom national-representationen; åfren om de skulle sakna tjenstemanna-rutinen, emedan det nu egentligen gäller att stadga grunderna för organisationerna: dessas detail-reglering tillhör sedan en tid, då reformernas anda hunnit inejuta sig i embetsverken, och da åter derifran kan rekryteras till ministeren. Att det för närvarande, till följd af befordringssystemets beskaffenhet, icke är derifrän som folket kan vänta att finna sig understödt, är en lika erkänd som beklaglig sanning. Jag vet ganska väl. att denna satts akall väcka motsägelse; men den, som skådat närmare på våra bröder, Norrmännens politiska utveckling, läter ej sig affärdas med dessa vanliga deklamationer om behotvet att hämta rådgifvarne inom embetsklassen. Norges första Stats-Raduppsättuing ester Föreningen. och det var likväl denna per-onal som vid sidan af två ärliga, för Norrska folket rälmenande Svenska RiksStäthalare. genndlade utvecklingen af den frihet och sjelfståndighet sSom Norrska (irundlagen uflofvat Norr-ka folket, utgjordes t. ex. utom Grefre WedelJarlsberg och Herr Collert. hvilka egnat sina yngre är at det administrativa kallet. af en Öfverste Hegerman som egentligen genom Krigs-Academiens styrelse gjort sig känd, af en Professor Treschow, en Artillericapitaine Motzfeldt, en Commendeur Fasting, och Diriks som Jag tror längre tid varit Kronofogde; men alla dessa mån hade haft representationens förtroende, antogo enigt de principer som nationen hyllat vid Eidsvolds StorThing och bibehöllo sina grundsattser i Rådskallet. En Peder Anker som egentligen alldrig haft annan befattning än såsom Chef för Vägväsendet blef den StatsMinister hvilken vid Konungens sida skulle närmast verka för ärendernas slutliga afgörande och som i åtta år gjorde det med bibehållet förtroende. Likväl gick Norges saker stånligt framåt. Man såg visserligen några försök göras, att inkräkta på folkets frihet eller att försvaga dess garantier mot en oinskränkt monarki och aristokratiskt inflytelse; men dessa försök utgingo från den allena beslutande, och ingen allena styrande kunde pmot värnet af dessa redliga måns vilja, tillintetgöra eller ens hämma utvecklingen af de principer Norges Statsförfattning skyddar och lifvar. Norges förvaltning förenklades, dess försvarsräsende utbildades, dess beskattnings-system förbättrades, dess ekonomiska välstånd och dess nationella bildning befordrades, utan Mt hämmas af det slags hiof-inflytelse, som äfeen bland kunde förmärkas då det gällde dess angelätenheter. Hvarföre skulle detta icke äfäen kunna lifva fallet hos oss? men icke sker det om man låer embetsmanna-interesset tysta national-representaionens röst, låter favorit-insytelsen öfrerväga de anvarige rådgifvarnes, och sätter rägrade sanctioner ch ajournerings-systemet emot alla de krafter som öka befordra utvecklingen af nationens angelägenheer. Lätt år det, att vanstålla de hufvudsakliga forringar som å folkets vågnar göras på Regeringens erksamhet, och att ropa: dessa Edra representanter ora all Styrelse omöjlig genom indragningar, alt förvar. omöjligt genom brist på anslag, all näringsflit möjlig genom nåringsfrihet och handels-sjelfsvåld, ch de vilja förstöra Monarkien genom Nafional-reesentationens republikaniserande. Men förgäfves må han vänta sig att dessa rop nu mera förvilla någon. Ivarje tänkande man vet skilja emellan påyrkande f principer och deras tillämpning på bestående förkllanden i ett gammalt samhälle. En hvar vet, att I ( I