ett ord, utsugn och demoraliserat nationen — detta har varit insedt och sagdt i långliga tider. Hvad hafva nu denna representations förfäktare svarat härpå? Nekat sjelfva facta? Nej visst icke; till sådana småsaker nedlåter sig icke en höglärd. Det första och ifrigast vidhållna inkastet rörde ståndsvåsendets uråldrighet, dess svenska rotv. Andra visade väl, att detta inkast hade egentligen ett grundfel, nemligen att hvila på en osanning; att Ständs-representationen, sådan den nu visar sig, icke är urgammal. Men på det örat ville de ?bistoriske icke höra, ända till dess Geyer ändtligen sade det samma; då blef den jargonen tämligen tyst. Jag vill icke trötta med upprepande af alla andra jargoner af lika art och värde: konstruktioner af samhället, hvilka hvila på ssslosofler, som äro slut, om icke i morgon, åtminstone i öfvermorgon; snack om häfdvunna rättigheter?, hvilande naturligtvis på det antagande, att den ende som icke kan äga dylika, år nationen; D:o om folkets ?mognad för saken, interesse för allmånna vårf etc., allt utgående från den osrikliga grundsatsen, att ingen bör ge sig i vattnet förr, än han kan simma, eller få rått att befatta sig med allmänna värf förr, än han redan läuge befattat sig dermed, etc. etc, etc. M. II. kan få se allt detta, genom att slå upp nästan hvilken politisk brochure som häldst. Vid Coustitutious-Utskottets förslag finnas åtskilliga reservationer, som äro synnerligen upplysande, t. ex. Hr Prosten Hallströms. — Så länge, det upprepar jag, vi ieke vant oss utaf med dylik diskussion i politiska ämnen och den icke blifver så utskrattad, att ingen mera vågar sig fram dermed, så länge blifva vi stående på den gamla stånd-punkten, eller rättare stånds-punkten. Hvad som skall hindra antagande af något nytt, är visserligen interessena; men de komma icke att visa sig; de stadna bakom och skicka theorierna fram, flankerade af grinet och hånet och smädelsen om reformvännernas personer, eller ock af det lunsiga Arguseriet, på hvars grundlighet mångden Å tror, emedan ingen uthärdar att läsa det. Vi hafva här mycket undrat, hvarföre Götheborg egentligen hitskickat Hrr Lefsler och Blomstervall. Den sak, de hafva att försäkta, är redan så mycket förfäktad, att åtminstone icke ambassadörer behöfva personligen infinna sig, till hennes ytterligare plaiderande. Dylika hade mången kanske väntat att se annorstädes ifrån; men från Götbheborg kommo de oväntade nog. Tal och svar voro redan kända tie år förut. Åtskilliga personer hafva vavt sig att, då de pyårsmorgonen möta sina vänner, blott i förbigående tillropa dem: likaledes! likaledes l