Tankar af Jean Paul. P, jorden har man tusen fina oförgångliga fröjder i — minnet: vår säruktkammare är ett pomologiskt vaxkabinett. bildadt af fantasien. På lyckans frukttallrik deremot finner jag sällan mjukare fruktsorter än stenfrukt. För Filosofen — denna ådla nötknäppare af alla skal — komma dylika välj till pass: tom, usel glädje, som ej är njutbar; kan han åtminstone utforska, och undersöka ända intill det innersta, emedan han täflar med tjocknäbben eller kärnbitaren, som bortkastar kersbärets söta yta och endast njuter kärnan. Men en flicka afplockar heldre det såkallade lilla plommonet, som ej hyser något hårdt, någon sten. Bland alla trappor, som leda till predikstolen är väl ingen maskstungnare och murknare ån gradus ud Parnassum, eller Jakobs-stegen i drömmen 3; nej; må man deremot lågga oförskåmdhetens stormstege, eller Simoniens galgstege mot predikstolen, och springa upp — eller också må man spänna nt flyghuden af ett fruntimmersförkläde, eller sätta sig i slägtskapens luftballon; — med ett ord, man uppstiger hastigare på alla andra trappor — t. o. m. hemliga — än på förtjenstens snäcktrappa. Samma fria nådeval, som, enligt kalvinisterna, utan afseende på förtjenst, utkorat dem, som komma i himmelen, denna voluntas antecedens, utkorar äfven dem, som borde föra menskligheten dit. Ålskande! sluten eder i hvarandras armar så rent, som två älskande englar och nedbryten kroppens ställning kring kärlekens trollslott! — Berusade menniska, du förblifver det ej alltid, utan du blir nykter, om du ej söker och älskar din älskade, såsom dygden, som ej antager någon kropp; om ej blickar förblifva dina ord och dina önskningar, då dock kärlekens hyacinth sväfvar så lätt blomstrande öfver blomglaset, som fylles af tvenne tårar! — Obetänksamme, som ej vet, att den rena kärleken, likasom vattnet från glaciererna, smakar bäst, innan den vidrör jorden, och, att våra högsta känslor likna Paradisfoglarne, hvilka sällan mer höja sig från jorden, sedan de nedsjunkit dit. Så är det äfven med kärleken till konsten; den upphör att vara ren, då man vill låta den tjena jordiska syften, och höjer sig sällan mer, sedan den sjunkit så djupt. — Brefform är för alla afhandlingar en ganska angenäm form, jag vill derför begagna den; jag frnktar endast att genom prydnaden af denna omklädnad draga allmänheten för mycket från sjelfva innehållet, så att den öfverser mitt skaldjur för Porcellaineconchyliens skuld. Blir jag ej varse detsamma med Pauli bref och Herdebref, öfver hvilkas yttre behag exegeter och homiletiker helt och hållet både öfversågo och öfverträdde innehållet ? Medförde ej hvarje århundrade ett nytt innehåll åt nya testamentet? Och, om jag undantager det första och det senaste, och om jag endast betraktar uttolkarena i de öfriga, hvilka, på ett otroligt sätt, gnagde kär. nan till maskmjöl och skalet till kärna: så förekommer det mig, som såge. jag hela stånd af krubbbitare, som man vet, hästar hvilka tugga krubban istället för fodret, ehurn jag gerna medger de två fördelarna dervid, att de 1:o afslipa tånderna och 2:o uppblåsa sig med luft. Kanske åäro sådane exegeter änna likare sådane, som då de ej mer hafva någon tobak, tugga sjelfva tobakspungen. En snillrik tydlig författare förblir för mängden evigt mörkare än en förvirrad dålig, hvars andiga platthet alltid öfverensstämmer med århundradets provincialismer. För att fatta en författare, måste man begripa menniskan; men för att kunna detta, måste man förstå att med snillets allmakt, objectivisera henne, d. å. skilja henne fullkomligt från sitt eget jag, och ställa henne ren och klar i hennes egen individualitet framför sig. Och huru många kunna väl det? Derför förmå äfven så få att framställa en menniska, en karakter. I en väl inrättad stat finnes det preseriptionstid så väl för förtjenster, som för förbrytelser, och det af samma skål. Må man förolämpåförföra , stjäla, göra dubbelt äktenskapsbrott, bedraga: det har efter vissa år inga följder. Likaså belönar en konseqvent stat ej föråldrade förtjenster: om en soldat förlorat sina lemmar, en skollärare sina krafter, en minister egnat all sin tid och sin oegennytta åt landet, så böra de, efter vissa år, ej begära en rad mer på minnets meritlista. — Grunderna derför äro desamma för förtjenster och för brott. De senare föråldras, emedan man anser brottslingen nog bestraffad af sin samvetsgissel; — de förra, emedan menniskors medvetande under tiden