Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1840, sida 1

täcka och befästa sig, för att ej vid första tillfålle öfverraskas och förjagas ur sin ställning. Man vill kanske invända, att hvarken absolutism, aristokratism eller demokratism, men deremot det helas väl, så vidt möjligt förenadt med den enskildes, är det sociala lifvets mal. Det veta alla tre partier mycket väl, men alla tre betrakta jemväl sitt partis åsigter och grundider, sasom det enda möjliga medel till uppnaendet af detta syfte. Derför är det likaså ensidigt att ständigt förklara regeringes tendens till absolutism. sasom en böjelse för despotism eller att tyda aristokraternas handlingssätt, såsom egoism, ränkor eller dylikt, som det är dumdristigt och origtigt. att obetingadt skildra den beståndiga striden för demokratiska tendenser, såsom en förbrytelse, eller att fördöma den, såsom en blind revolutionslust. Hvarken den gudomliga nådens rättigheter eller jocobinismen finner någon engång mer i våra tider. Extremeläran är nu föraldrad och glömd. Vi äro långt ifrån att tro på sanningen af en engelsmans ord, som, då han tillfrågades om sakernas ställning på lasta landet, svarade: Lögn upptill. vanvett midtuti, dumhet nertill, hvad khan uppstå derutaf? Latom oss tvertom ständigt förmoda en god vilja både upptill. midtuti och nertill; men låtom oss ickedessmindre fastballa oss vid oppositionen, det vill säga: vid den blygsamma tanken på möjligheten af villfarelse hos alla partier, och derför vid en outtröttlig vaksamhet, ett allvarligt trälvande, en mogen ellertanka och en ärlig debatt. Latom en hvar tala, skrifva och haudla, såsom hans öfvertygelse ingitver honom, hans ställning bjuder honom. hans samvete tiliater honom. Oppodillon i ordets rätta betydelse skall förblitva ett behof, så länge ej den renaste rationalism i lika grod har genomträngi alla statskroppens lemmar, så länge ej den renaste patriotism hos alla utan uvdantag har stigit till religiösttet, med andra ord: så länge ej alla menniskorpå thronerna. i borgarne, i lärosalarne, verkståderne, landtliga tjällen, hafva höjt sig till englar. Den sanna oppesitionsanden är ej tvedrägtens eller rerolutionens ande, den leder trertom till upphäfrande af allt ondt, all orättitärdighet; den är det konstitutioneila systemets palladium, befordrar allas vål, och framför allt, thronens. Den sätter lifi statskroppen, ntom den vore allt död och förmuläning. Den som derför nekar oppositionens rättigheter . den som icke erkänner sin tacksamhet för oppositionen, den som betriflar oppositionens rälgerningareller fordrar dess inskränkning — hos honom måste man antingen förmoda brist på god vilja eller en mycket inskränkt omdömesföärmåga; ty såger den gudomlige opponenten mot all träldom: J. skhkolen icke mena, att jag är kommen till att -Anda frid på Jorden: Jag är icke kommen till att sända frid, utan svårdet. Instämmom då med sångaren om Striden. Heldre ån enformigt, stormigt, vare lifvets vida haf: Kraften föds af stridåen, friden lågger den i frostig graf. Klagom ej aft srärden verlden 7. . .0 . sönderstycka bit från bit: Kroppen, liksom anden, banden bryter endast genom split. Tag det bort: tyrannen mannen snart förvandla skall till mes, munken i den araga aga in sin vantros storkatches. Jorden bli en öcken, töcken ständigt hölja himlens sol; en bastilj — o. nesa! — resa sig kring oss, från pol till pol Bryt den ner! Dig säpna, häpna icke för en olik strid! De i döden trogna mogna för dess lön: för segrens frid. — tAi 3—— Utrikes Ny heter.