Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1840, sida 1

— — — — vsåstningar medmera, som hör till konsten att regera, som hofpoefen Leopold under sin förvisning till Linköping, sjöng om Gustaf IV Adolf, samt sin löjliga efterapning af det rika Frankrike i det fattiga Sverige. Bland de värsta af dessa lyten frams:är hans förkärlek för jesuiterna, och, som en följd deraf, antydningen för delaktighet i Adolf Fredriks hastiga död, hvarför förf. varit värst anfallen. Dermed må nu förhålla sig huru som helst; sannt är imellertid, att ett sådant rykte gick den tiden. Dess vidrörande hör saledes till en fullständig skildring af denna tid, likasom det som samtidiga sade om Gustaf Adolf den Stores och Carl XII:s död. som äfven betäckes af en ogenomtränglig slöja; men h varöfver tidens anda dock upplysande sväfvar, röjande, eller åtminstone låtande ana hvad som döljes under vecken. — Men. för att återkomna till mera leende taflor. Svärligen kan man läsa en mera sann och tjusande naturmalning, än förs:s beskrifning af Jönköping och dess läge, med sina höjder och dalar, sina sjöar och öar, sin landtliga enkelhet och sin stadslika ordning. Det är verkligen lockande, och vi försäkra, att inget kommer att ångra att hafva följt denna lockelse, för att i verkligheten skåda den retande taflan. Ej mindre liflig är festen på Drottningholm framställd, med sina lekar och nöjen, sina lusteldar och kungliga nådeblickar, sin prakt och sitt öfverflöd. sin yttre glädtighet, sin inre djupa, politiska betydelse. Med ett ord. sjelfva JValter Scott står efter fär en tidsbäld. sådan som Morianen, heldst i betraktande af de vigtiga följder , som grundläggas genom de framställda händelserna, och med längtan motser säkert publiken så väl som vi fortsättningen af dessa hänförande teckningar. Dagens politiska litteratur har ej heller lemnat oss lottlösa, och särdeles utmärkt för sin antinationella tendens är en gul bok af Herr Hartmansdorff under namn af: Svenska Statsrerkets tillgångar och behof fr. 1840 till 1845. Den gär ut på att bevisa, det Svenska folket har tillgångar att betäcka alla möjliga både verkliga och tillskapade behof. Vill man ej förklara ett sådant påstående för det uppenbaraste hän med folkets verkliga tillständ, dock tydligt nog ädagalagt af den alltjemt stigande pauperismen, af de efterskänkta und-åtiningarne o. s. v., så innebär den dock beviset af en okunnighet, ovärdig att representera ett folks intressen. Må Herr v. Hartmansdorff resa omkring och inträda i kajorna på landet och i staden, må han se den stackars landtmannen i sin anletes svett bereda en skörd, hvars kärna går till prest, soldat, kyrka och stat. bof och militärpräl. under det han sjelf knappast bar skalet att göda en potatis-åker med, för att ha något att doppa i stt lingonsaft eller att, förvandladt till brånvin, dränka sina bekymmer uti; — ty sannerligen är ej detta anledningen till mycken dryckenskap; — må han se honden, med friska tänder, Gud ske låf, tugga sitt hafre-, sitt kli-. sitt barkbröd; medan de, som suga hans märg, frossa vid sparris vid jaltiden och is kring midsommar, reta sin gom med Strassburgerpastejer och fukta sin strupe med fråsande champagne och ljufligt laerymae chri-ti. glömmande de bittra tårar hungren utpressat på dem, som bidragit till dessa läckerheter; må Herr v. Hartmansdorfrf besöka den af tusende onaturlige band kringgärdade näringsidkaren , och se honom kämpa med gamla, ramlande former och nya pålagor, oftast tvungen att dölja de fråtande behofren under en larf af rälmående, för att ej alldeles tillintetgöra sin kredit, det enda hvarpå han kanske ännu kan grunda en tynande rörelse: men som förr eller senare ändå måste falla och då visa ett köttlöst skelett; må Herr v. Hartmansdorff se och erfara allt detta, och sedan ännu framträda med sina kalla beräkningar. sina döda siffror. iua stolta påståenden om nationens förmåga att draga alla bördor. som påläggas den, ej allenast plogen, som verkligen mången bonde sjelf måste draga af brist på dragare, utan äfven de berrskandes triumfragn, och vi: skola säga att han gör skål för sitt tyska namn, på Svenska: Härd man. sista stafvelsen dorss, by, häntydande på denna hårdhets särdeles riktning mot de stackars landtmännen, massan af nationen; vi skola säga att han bar en panna, hvars make dessa stackare fafängt torde få söka bland sina bjordar. Måhända i känslan af det sanningen och nationen sårande i närvarande gula bok, har Herr v. Hartmansdorff ej låtit den komma i allmänhetens händer medelst bokhandeln, utan politiskt utdelat den endast der han trodde den göra behörig verkan. hvilken jemväl synes uppenbara sig i Riddarhusets voteringar. Vi hoppas dock att de flesta, isynverhet af de nårande stånden . som bäst veta hvar skon klämmer, skånka dylika insinuationer allt det förakt. de förtiena. och vare vi får ett full.